Rosa apparater /Läbbiga Jag

Varför envisas folk med att visa mig rosa apparater! 

Om jag säger att jag vill titta på en kamera i den och den prisklassen, då visar de en ROSA.

Vill jag ha en MP3-spelare, en ROSA.. 

Suck….

Behandla människor som hela och friska? / Läbbiga Jag

Jag förstår inte varför man behandlar folk som varit med om olyckor annorlunda mot andra människor? Sådana som förlorat rörelseförmåga eller liknande. 

Ok, jag kan förstå i början, att man tycker synd om personen osv, men i fortsättningen, när personen i fråga är tillbaka på jobb, har ett fortsatt liv? Vad är då meningen att man varje dag skall kommentera hur personen ser ut, hjälpa till med allt, alltid kommentera att det är starkt att hen är på jobbet, bry sig mer om den än om övriga medarbetare? 

Jag förstår det inte. Visst, jag kan ”tycka synd” om personer, men jag påpekar det inte varje dag, utan försöker framhäva vad personen kan istället för det hen inte kan. 

Det är just hen som skall ha det bästa, det köps saker, fås saker, ges saker, flyttas på saker, görs plats vid bordet, folk flyttar på sig, låter hen gå före osv osv osv.. 

Nu kanske jag drar alla över en kam, men de är lika mycket människor som alla andra, varför särbehandla? Tror de att de får folk att känna sig bättre? Friskare? Kryare? Större som människa? 

jag tror inte det, jag tror att det gör att personen i fråga stannar, hamnar i en ond cirkel, vill att folk skall tycka synd om hen, vill känna sig jag vet inte vad. 

tycker att det är synd att personer anpassar sig så, för att jag tror inte att det i alla fall är varken behövligt eller bra. Men folk är som de är.

Ser det för mycket. 

Hen blir lat, ”Kan inte göra något själv”.. Osv. Är inte det synd, att stoppa en person i utvecklingen med sig själv? Att lära sig anpassa sig till ett nytt liv, men som ändå inte är allt för ovanligt från det hen hade innan? Förutom försämrad rörelseförmåga och rörelsebortfall? Gäller det inte att se till det man har, utnyttja det som man kan? Försöka att ändå göra saker? Det finns så mycket bra hjälpmedel idag! Man kan få hjälp med det man behöver, även om det kanske tar lite längre tid!

Grinig idag, men jag tycker att det är synd, att man inte ser personen i fråga som en hel person, utan en person som man alltid behöver påminna om det som hänt och vad hen ”inte” kan eller ”klarar”. Inte konstigt att man blir fast i de tankarna, när folk inte tror att man KAN. tycker att jag ser att det blir en ond cirkel, att det bes om mer och mer hjälp, om minsta lilla, som egentligen skulle kunna klaras själv. 

Detta gäller absolut inte alla!! Kanske är det en mindre del, jag vet inte.. Men tycker bara att det är synd att de inte får bli behandlade som ”hela” människor. En annan människa, som kanske inte har något rörelsehinder, som har ont i huvudet och mår skit, får inte alls samma hjälp och beräknas klara allt själv. Så länge funktionshindret/sjukdomen inte syns, då blir man behandlad som en ”hel” människa, även om man kanske känner sig som en människa till 25%.. men förväntas klara allt!

Jag vet inte vart jag ville komma, huvudet är som det är idag, illamåendet är ett helvete och var tvungen att gnälla ur mig sådant som jag funderat på ett tag. Fråga om ni tror att ni missförstår mig, vet att det kanske är lite luddigt skrivet, och använder säkert fel uttryck.. Men som sagt, jag har en väldigt dålig dag

 

Jag är varken frisk eller glad /Läbbiga Jag

Det är fan norm på att man skall vara en frisk och glad människa! (Eller har jag fel? Rätta mig i så fall..)

Det är inte jag, inte idag, och har nog inte varit det på ett bra tag. Inte frisk i alla fall. 

Har idag tänkt på när jag senast mådde riktigt bra, det var ett bra tag sedan. Tror det måste vara innan högstadiet. Efter det så har det gått väldigt mycket upp och ner. Mest ner i långa omgångar, för att sedan inte minnas så mycket av det. Men jag vet att jag absolut inte har mått bra sedan gymnasiet började. Då började det dala ordentligt, men jag tänkte ”Jag kan inte vara dålig, det är så här alla tonåringar har det”. Det är väl så man gör? 

Ingen förväntar sig att man skall må dåligt. Man får en konstig blick, eller hör en konstig ton i telen, när man talar om att, nä, idag är det nog inte så bra. Jag har börjat göra det nu, jag tänker inte gå omkring och lura alla till att jag mår bra, när jag verkligen inte gör det. Finns ingen mening med det, och jag mår absolut inte bättre av att hålla ett sådant sken uppe. Det gör nog ingen!! Ork, är vad det kostar, och det i mängder! Jobbiga frågor, slipper man dock oftast.

Glad, jo, det skall man också vara. Inte jag. Inte alla dagar, det kan ni glömma! 
Men ändå tycker folk att man skall le, man skall i alla fall se glad ut, som att man inte har det minsta bekymmer i hela världen. Det är så man skall se ut. Hur skall man kunna göra det, när man tycker att allt runt omkring en rasar samman? Och varför förväntar sig folk det. Man ler, och hoppas på att få ett leende tillbaka, tex på tunnelbanan eller bussen. Inte alltid så lätt att svara på det med ett leende. Förlåt till alla er som försöker, men det är inte alltid som det går att le tillbaka..

Till den som sitter i kassan skall man le, de man möter och råkar gå in i, till de man åker hiss med, speciellt om någon trycker på knappen åt en. Och speciellt skall man le när man träffar folk man känner. Man skall låtsas att allt är bra. Glömma bort att man mår som man mår, eller att man har ont. För det är folk rädda för, vet inte hur de skall behandla en om man inte är frisk och kry och glad. 

”Försök att inte tänka på det” sa min mormor idag! HAh! Hade jag att säga till det. Försöka går ju alltid, men varför skall jag försöka att inte tänka på det, nu när jag försöker ta hand om mig själv? Försöker få mig själv frisk, med hjälp? Nä, jag skall gå tillbaka till den dära Jag, som inte var sjuk, som mådde hur bra som helst, men endast på utsidan, för det är vad folk vill se, då vet de hur de skall bete sig. Men inom mig, där kommer det att växa och bli värre.. 
Jag tycker inte att det sista där låter som ett bra alternativ.

Det är svårt att vara sjuk/ha en diagnos/ha en kronisk sjukdom OSV, och/eller må dåligt, det räcker med det ena av det för att det skall bli jobbigt. Riktigt jobbigt. Det är en sak att tillslut acceptera det man har själv, det kostar mycket av sig själv och tar tid, men att få andra att förstå, att alla inte är friska och glada.. Det är inte så lätt.. 

 

 

Jag mår Skit! /Läbbiga Jag

Det är fan att man inte får vara sjuk! Inte må dåligt, inte känna sig förjäklig, inte bara släppa allt, inte se fram emot något, alla skall bara snacka en massa skit till en, som att det är ens eget fel att man är sjuk?! Eller sjuk och sjuk.. Lider av Depression och har fibromyalgi, Men det är inge fel på mig inte!??! Är det vad alla vill höra? Idag så snackar de i sådant fall med helt fel person!

Idag blir det ingen ”bra” blogg här, Jag mår skit, och står för en gångs skull för det! 

Många saker som vi tror och inte tänker på / Läbbiga Jag

Lite saker som jag tänkte på när jag satt på bussen på väg hem i går kväll. Slut efter allt jobb och all panik.

• Bussar är gjorda för gående, alla är inte utan trappor. Annat var det i Västerås, där kunde var nästan alla bussar gjorda så att man inte behövde lyfta på benet mer än en gång för att komma på, eller för den delen rulla på
• Vi antar att alla människor har ett hem. Frågan ”Vart bor du?” ställer man till var och en
• Lika så med syskon ”Har du några syskon?”, Okej, man förutsätter det kanske inte, men varför är det så viktigt att veta? Och är det fel att vara ensambarn?
• Köken är oftast utformade efter en längd
• Högerhänta skall alla saker vara. Min partner hade turen i Ungern att  hitta en vänsterhänt konservöppnare(!)
• Vart i helvete finns alla blåa skor?! Och då menar jag inte ”babyblå”..  (varför heter det förresten babyblå?)
• Läkare = Han. Min läkare är skitbra! – Vad heter han då?
• Vi tror att alla har kompisar
• Många blir mobbade, men det finns absolut inga mobbare (Mitt barn/syskon/partner/osv Kan Inte mobba någon!)