en, eller två, varför inte tre kärlekar?

När man är lite, spelar det ingen roll hur många man är tillsammans med, man kan ha 5 pojkvänner och alla är glada och nöjda, så länge de är av motsatt kön… Men då skall man också vara riktigt liten. När man växer och blir större, mer och mer får man höra att det endast är okej att ha en partner. Chans kan man bara ha på en, lika så när ordet ”tillsammans” kommer in i bilden, då är det bara en partner som gäller. 

Böckerna är kantade av heteronormen, och du skall endast ha en partner. Det är så det SKALL se ut. Alla människor är inte så, inte alla kulturer heller. Sverige är sena med att förstå att vi kan älska flera, eller tycka om flera. Vi älskar väl vår familj?, våra vänner?, våra föräldrar? Vart i ligger den stora skillnaden i sättet på att älska? 

Ok, man gör inte samma sak med en partner, som man gör med en familjemedlem.. Nä, men själva sättet man känner för varandra? Nu pratar jag inte om attraktionen, utan om kärleken till dem.. Inte om tankarna som då och då snuddar vid att ”hen vill jag ligga med, hen måste jag få isäng” osv. utan endast den känsla som får oss att känna oss trygga, älskade, behövda och omtyckta. 

När jag var i yngre tonåren var jag kär i väldigt många personer, jag hade en hel lista full av namn. Och jag tror inte att jag var ensam om det. Men nä, man fick inte vara tillsammans med så många, och det var onormalt att vara kär i så många på en och samma gång. OMÖJLIGT helt enkelt. 

Varför? 

För att samhället är utformat så att vi endast skall kunna ha en partner. Vi får inte gifta oss med fler än en person, vi får inte skriva något annat än mammans och pappans namn på dagispappren (Varför det inte endast kan stå ”Förälder” istället för ”mamma/pappa” har jag inte kommit fram till än, alla har inte en mamma och en pappa), och hyreskontrakt är utformade så att man skall stå antingen själv på det, eller tillsammans med EN medsökande. 

Det finns helt enkelt flera problem med det. Och när det inte heller tas upp speciellt mycket i skolorna, så blir det även där ett problem. 

Ungefär samma problem för de som är HBTQ personer, det talas inte om det. Det förutsätts att det endast finns heterosexuella elever och lärare i skolan/klassen, oftast utan att det tänks på. Tyvärr så är det nog ofta så. Man ”tänker inte på det” =/ 

Jag tycker, att det är lika viktigt att prata om, att man kan bli kär i fler, på samma sätt som att man kan vara lebb, bi eller hetero. Att inte heller glömma att tala om att man kan vara hetero. Allt borde vara jämställt där.. 

Det tycker i alla fall jag.

Normer på dagis

Jag tycks gå emot en del normer, dels för hur man skall se ut som mamma. 

Barnen på dagiset där jag har mina barn frågar ofta om jag är kille eller tjej. Mitt hår är snaggat och det är sällan jag bär smink. Mina bröst är inte heller speciellt stora, men de syns ändå. Men barn i den åldern tänker inte på sådant. Finner det intressant, att det börjar redan där. Det är logiskt, javisst, och de är öppna med det.

 

Jag klär mig inte som de andra mammorna på dagis, det lägger också barnen märke till. De tittar konstigt på en, som att det inte stämmer att jag är mamma. Att något är fel.

Jag försöker förklara för barnen att de får bli kära i vem de vill, dottern tycker att det låter konstigt, att man kan bli kär i en tjej. Tyvärr så har jag en kille, så jag kan inte visa henne att det går. Men vi pratar om det. 

När jag klippte mig först, hade jag endast rakat på sidorna, och ungefär som en tuppkamm uppe på skallen, hade jag endast ett örhänge i, syrran tyckte att jag såg väldigt homosexuell ut. Jag höll inte med, behöll min stil, det var ingenting jag hade tänkt på, och huvudsaken var att jag trivdes. Jag förstår inte att vissa stilar förknippas med vissa människor? Varför har det blivit så? Iofs så har det kanske alltid varit så, men varför inte försöka ändra på det?

Jag vill inte att mina barn skall växa upp och tycka att allt annat än heterosexuallitet, vithet, och manliga och kvinnliga könsnormer är onormalt, Jag gör mitt bästa för att förändra det, men jag vet att det inte kommer att räcka.