Sonen och hans klänning

Han är väldigt fin i den. En vit med blåa blommor/fjärilar på. Dock är det mest hans syster som använder den.

Det var hans val, han ville också ha en klänning när det skulle handlas till systern. Visst, tänkte jag, varför inte, Det är inte ofta han får välja egna kläder, jag har inte tyckt att han vart tillräckligt gammal för det. Men en klänning skulle han allt ha,

Vi skulle på kalas när vi handlade den. Och självklart skulle klänningen vara på. Riktigt söt blev han. Det är han iofs i vanliga fall också, men med klänningen på så blev han ännu sötare. 

Han tycker om smink, rosa och hello kitty också. Får han själv välja så är det sådant han önskar sig. Att få gå till dagis med systers ögonskugga, ha Hello Kitty saker och annat. Han vill också känna sig fin. Ha en tofs i håret (nu är det dock för kort för tofsar men spännen funkar)..

Vad är det för fel i det? 

Jag kan förstå den tanken, Tjejer får alltid höra att de är söta, och fina, medan killar skall vara tuffa och coola.. Men de som vill vara mysiga, leka med tjejer och säga högt eller skrika flera gånger under en minut, att de ÄLSKAR sin mamma, skall inte även de uppmuntras? 

Självklart skall alla barn uppmuntras, när de gör saker som är bra, är fina, gulliga, söta, bra, underbara osv, det finns många saker att uppmuntra och berömma. Men när ett barn säger att han älskar någon, kanske en kompis av samma kön, varför inte uppmuntra sådant också.

Det gör min son var och varannan dag. ”jag älskar x”. Det kan vara olika kompisar han säger det om. Ett barn på 4-5 som säger sådant, är inte det väldigt underbart? Det tycker i alla fall jag.

Läbbigt värre?

När jag döpte den här bloggen, tänkte jag ha ”Lebbiga Jag” som namn på den, men kom på att jag inte riktigt kunde stå bakom det. Jag är inte lebb, så nä, det får någon annan ta och använda. 

Läbbiga passar mycket bättre, för det kan man vara på så många olika sätt, helt beroende på vad folk tycker och tänker. Allt ifrån hudfärg, stil, kön, religion, handikapp, allt kan vara läbbigt. 

Det kommer att komma en till skribent till denna, men vi får se när det blir. Tid skall finnas men även ork. Vi tycker väldigt lika om saker och ting, och har väldigt mycket att diskutera med varandra. 

För mig, är det läbbigt att folk tycker att så många olika saker är läbbiga, att vissa saker måste ”accepteras”. Varför skall, som det heter, det accepteras? Att de som följer normen skall accepteras pratas det ju aldrig om? Utan endast de som gå utanför.. Det är för mig läbbigt. 

Och som jag skrivit tidigare, jag är inte världsbäst på det här, och jag är kanske ingen stor normbrytare, men jag gör vad jag kan för att vara det, jag försöker. Allt jag kan önska, är att det var fler som försökte, eller i alla fall gjorde sig medvetna om att det finns normer..

 

Alla skall kunna gå?

Sedan så har vi det här med gående folk. Vårat samhälle är utformat efter att alla kan gå. 

 Det finns trösklar, trappor, svåröppnade dörrar, minimala hissar m.m. Fullt av saker som gör livet svårt för andra. På något sätt så får jag för mig att det alltid måste ha funnits folk som haft det svårt att gå? Eller tänker jag fel? Varför har man inte tänkt på den från start? Tänk bara på alla trotoarkanter? På vissa ställen är det bättre på andra sämre. Jag har kört en rullstol, inte suttit i den själv dock, men jag har kommit fram till att det finns väldigt många problem med det hela. 

Hur svårt kan det vara, att från start då man bygger ett nytt bostadsområde, eller köpcentra, anpassa det till ALLA? blinda, döva, gående, icke gående, stumma, ja alla som finns? Det börjar bli bättre där, men vad gör man åt allt som redan är byggt? Det får bara vara, man anpassar det om det behövs? Jag vet inte, jag bara funderar på det. Jag sitter absolut inte inne med alla svar. 

För att inte tala om att åka kommunalt? Många bussar har trappor, tågen lika så.. Jag förstår varför många väljer att åka färdtjänsten. Osäkerheten på vad det skall komma ett lågt tåg eller en låg buss och på om man skall komma i tid eller inte, det kan inte vara lätt. Lika så för de äldre, som inte har lätt att gå. Dessa trappor är inte alltid roliga. Jag har inga problem med att gå, inte i den bemärkelsen, men jag blir väldigt trött i mina muskler. Efter en promenad till bussen kan jag vara helt slut. Då blir de där tre trappstegen ett helvete.. Jag kommer upp, men jag får kämpa. 

Jag säger inte att alla tänker så här, eller att någon gör det. Detta är bara vad jag funderar på.