Som personlig assistent känns det ibland att man skall klara av att göra allt som krävs för att ett hem skall fungera. Meningen är väl såklart att man skall göra det som ”kunden” gjorde i livet innan skadan/funktionsnedsättningen och för att hen skall få ett så gott liv som möjligt.
Jag tycker inte alltid att det funkar så, det känns som att man väldigt lätt kan bli utnyttjad. ”Ta hand om det”, och ”nu skall vi/du göra det” och ”kan inte du snälla ta hand om det” till att formulera på sådant sätt som ”Kan jag lura dig till att göra ……..?? *tittar bedjande med hundögon”. Det sista tycker jag sämst om. Det får mig verkligen att känna mig lurad, får mig att känna mig utnyttjad, att det är något som hen absolut inte skulle göra själv om hen var utan funktionsnedsättningen hen har.
Har personen familj kan det bli ännu svårare, Vad skall assar göra och vad skall Partner och barn göra (självklart har barnens ålder betydelse där), vad kan man göra med barnet, hur mycket skall man passa barnet, vem skall ta hand om disken, vem skall städa, vem skall ta han om småsaker, och om partner jobbar som ass i hemmet någon gång, skall partner inte då göra mer eller mindre samma saker som andra assar? Samma gäller andra närstående, vad skall ingå i deras arbetsuppgifter och vad skall inte ingå.
När det kommer till en sjuk ass, eller ej välmående ass, hur mycket skall hen klara av? Är det rimligt att ”kunden” ”Kräver” att saker som kanske skadar assen mer, skall göras? Att ”kunden” på något sätt, inte verkar tycka att en ass kan ha ont, behöva vila kroppen (när det finns tid till det)? Att assar skall ta hand om hela hemmet, men partnern inte skall göra speciellt mycket, bara för att hon kanske har det jobbigt? Att assen skall ta hand om maten varje dag, fast att partnern är hemma, lika så disken?
Detta är inge klagomål på ett jobb, utan bara sådant som blir krångligt, det funderas kring det, undras hur mycket man skall kunna klara. Att man kan känna sig utnyttjad, utan problem i ett sådant jobb. Men Det har verkligen sina bra sidor också.
Jag tror, att man blir mer lyhörd för vad människor vill och kan. Att man kan leva ett värdigt liv, trotts skador eller liknande, att man kan lära sig saker på nytt, även om det tar tid. Man lär känna människor på ett helt annat sätt. Man kanske inte blir bästa vänner, vilket inte heller är meningen, men man kan förhoppningsvis prata med varandra, om vad som sker i vardagen..
Läbbiga Jag 