Ett liv på ssri

Varför skall man  dölja att man går på antidepressiva tabletter eller liknande? Bör man skämmas för det? 

Jag tycker inte det. I början kan jag säga att jag gjorde det. Föll ihop och var ett vrak i flera dagar, kände att jag inte lyckades med något här i livet. Blev stöttad, av min partner, som tyckte att det var bra att jag tillslut fått hjälp. Och om hjälpen var mediciner, så kan det säkert vara bra, + terapi. 

 Nu står jag för att jag äter tabletter, jag står för att jag inte mår speciellt bra, jag står för att det finns fel i mitt liv och på mig själv som jag måste jobba med. I det här samhället känns det ibland fel, att inte vara som alla andra. Som att Vi VET hur alla andra är? Alla har sina hemligheter, många är rädda för att inte bli accepterade om de öppnar käften och säger deras hemlighet högt. Rädslan i mig var stor. Min mor förstår sig inte på mig, min far tycker synd om mig. Inget av det är vad Jag vill att de skall göra. 

Livet är på väg att komma tillbaka, men det kommer ta ett tag, varför skall jag dölja att jag tar mina tabletter, om det gör att jag mår bättre? Eller i alla fall, kommer att få mig till att må  bättre. 

 Att dölja det, blir en stor hemlighet. När ens liv och humör påverkas, ibland till det bättre, och ibland till det sämre, så kan det vara bra att ens närstående vet om det. De bör få veta vad som pågår med en person de älskar. Sedan kanske de inte behöver få reda på vad det är som orsakar det. Kanske har det inte med dem att göra. 

Jag håller inte mitt hemligt, dock håller jag lite tyst om vad det är som fått mig dit jag är idag. Kanske kommer det en dag att komma fram. 

Men mina ssri tabletter vet folk om. Jag skryter inte om det. Så kul är det inte att ta en tablett varje morgon. Men jag tycker att det är bra att de känner till det. Att de kan se, att jag är en människa precis som de. Att jag inte går sönder av minsta lilla sak, att jag finns och har känslor. Även om det ibland är lite för mycket, eller för lite. 

Kanske blir det några år på ssri-tabletter, kanske blir det byte av preparat. Men jag är beredd att ge det ett år eller den tid som behövs, för att jag skall må bra. Jag gör det för min skull. 

Byte av kläder, varför?

Jag har aldrig förstått mig på det där med att man måste byta kläder flera gånger/dag. Jag gör det högst en gång, och det är om kläderna på något sätt blivit smutsiga eller liknande, eller om jag skall iväg på något ”festligt”. Annars går jag i de kläder som jag sätter på mig på morgonen. 

Dels så har jag inte så speciellt mycket kläder, och dels finner jag det jobbigt att hela tiden hålla på och tänka på vad man skall ha för kläder när man går och handlar, mot när man sitter i soffan och gör ingenting. Visst, jag kan sätta på mig några andra kläder efter att ha duschat på kvällen, men det händer inte speciellt ofta, för då sitter jag helst i handduken ett tag innan det är dags att gå och lägga sig, kanske med en filt över mig. 

Vad är det som får folk till att vilja byta kläder flera gånger om dagen? Tror de att de inte att de duger om de går till affären med kläder som inte ser helt nyinköpta ut och är av senaste mode? Att de kommer bli utskrattade av alla Svenssons och Anderssons m.m? Eller måste de visa upp för alla medelklassmänniskor att de minsann har koll på läget, att de vet hur man skall klä sig? 

 Något måste det vara. För vem finner det egentligen givande att stå framför spegeln flera timmar om dagen, bara för att kontrollera om man har ett hårstrå som ligger fel?

De kläder jag sätter på mig på morgonen, är oftast de som jag har på mig hela dagen. Det kan vara allt ifrån mjukbyxor till jeans. Lika så överdelen. Har jag klätt mig för jobb på morgonen, är det så jag är klädd hemma på kvällen också. Kanske är det för att jag är lat, som jag inte vill eller ser någon mening i att byta kläder. Eller så är det för att jag inte har så många olika sorters kläder? Kan vara av den anledningen också. Men jag har heller aldrig förstått meningen med att flasha med kläder.. Det har heller aldrig varit mitt stora intresse. 

Att kläder kan visa status, det kan jag hålla med om, självklart är det skillnad på HM och alla andra fina märken som finns. Som ni märker, har jag inte den minsta koll på allt sådant. Ser inte varför jag skall ha det, när jag ändå inte har några planer på att handla i de affärerna. 

Men alla är vi väl olika, så finner man det givande att hålla på så, så är väl det bra. Tillslut kanske man blir riktigt bra på något. Vissa har som intresse att skriva, måla, insekter eller lära sig saker, så varför kan inte kläder vara ett intresse? Så länge man gör det för sig själv, och man mår bra av det.

Rakade eller snaggade tjejer?

Idag skall håret snaggas av igen. Denna gång 9mm. Tror att det kan bli riktigt snyggt. Första gången valde jag att ta 12mm, ville inte ha det för kort. Men det var på gränsen att det var för långt. Efter några få veckor hade det redan vuxit sig ”långt”. Skall se om min partner har lust att raka mig idag. Skulle vara väldigt skönt. 

Det blir fler och fler tjejjer som väljer att raka av sig håret. Jag funderar av vilken anledning de gör det? För min del är det mest att det är skönt, det blir så jäkla flottigt annars. Nu behöver jag inte tänka på det lika mycket. I och för sig så har jag inte haft långt hår på flera år. Då pratar vi riktigt långt. När jag var sju eller något i den stilen. Sedan blev det page, och allt efter det blev det kortare och kortare. Har haft de flesta olika sorters frisyrer och färger på det.

Men nu är det snaggat (eller säger man rakat?) som får gälla ett tag. Jag funderar någon gång på om jag skall försöka se så androgyn ut som möjligt. Tycker redan att jag gör det, men verkligen satsa på att det inte skall synas på en gång om jag är tjej eller kille. Men det är intressant att se hur folk tittar på en när man går förbi. En tjej i kort kort kort hår, örhänge i ena örat, inte speciellt mycket smink eller speciellt kvinnliga kläder. Blickar är intressanta, för de kan säga väldigt mycket. Även om det inte alltid är medvetet.

Jag har kortare hår än de flesta killar jag känner. Betyder det att jag är mer manlig än vad de är? Haha, nä, det sitter absolut inte i håret! Men jag skulle nog kunna säga att jag har många manliga sidor? Jag är inte den typiska kvinnan. Vilket jag inte heller vill vara. Jag vill vara JAG. Sedan vad andra tycker att det är för stil, typ, sorts människa, det spelar ingen roll. Går jag emot normerna så får jag väl göra det. 

Vi får väl se hur det blir. Och hur länge jag kommer ha så här kort. Har fått många frågor på senaste tiden, speciellt av barn, om jag är pojke eller flicka. Intressant att de måste fråga det även om man har på sig ett linne som är lite urringat, så att det i alla fall syns att man har bröst. Kopplar de inte brösten till kvinnor, eller blir de förvirrade av det korta håret och funderar på om män kan ha bröst? 

Där ser man egentligen hur lite kroppen betyder för det kön man anses ha, i den åldern 3-4år, och för barn. Sedan växer behovet av att veta sitt kön och lika så känna sig som det kön man har sin identitet blir mer viktig, sexuella identiteten, köns identiteten och så vet jag att det finns flera identiteter här som kopplas till det.. ? Tänker jag fel, så säg gärna till mig. 

Jag känner mig inte alltid som en tjej, jag ser oftast ut som en tjej, folk tar mig också oftast som en tjej, och jag har ett kön som är förknippat med kvinnligt, och det står i mina papper att jag är född tjej. Jag faller oftast för killar, men det har hänt att jag fallit för tjejjer i alla fall blivit attraherade av dem. Jag har sex med killar, och skulle vilja ha det med en tjej, men har ej kommit dit än, eller snarare inte fått tillfälle. 

Det är jag. 

Att utvecklas för tidigt, som barn.

Har nu under morgonen läst en del artiklar som handlar om för tidig pubertet. Det låter inte allt för roligt. 

Bland annat läste jag dessa två artiklar. Det slits upp inom mig då jag läser det. Tänker tillbaka på min egen tid i skolan, speciellt låg och mellanstadiet. Jag var sen, fick väl inte riktiga bröst för ens jag började i gymnasiet, hår mellan benen,på benen och under armarna hade jag fått tidigare, men inte först. Vi hade koll på varandra i omklädningsrummet, hur hade hon vuxit och vad hade hon utvecklat. Mens var pinsamt och inget man ville tala om. Då tog man istället en snabbdusch på toa. Små bloddroppar skulle absolut inte få fällas i duschen. Tror jag var 14 eller 15 när den kom. 

 Tänk då att vara 4 år och få mens. Eller gå i lågstadiet och få en utvecklad kropp. Jag har sett det i skolan, sett de elever som utvecklats före alla andra. Det känns som att de känner sig utanför, eller ser i alla fall ut som så. De får alla killars blickar på sig. Kanske är det även större chans att andra elever ”råkar” ramla för att tafsa lite, eller råkar hålla ut handen när den välutvecklade tjejen går förbi. Jag vet inte, men det känns som att det är mer intressant att göra så då. Tyvärr. 

 Det kan inte vara kul att utveckla bröst, hår och mens tidigare än alla andra. När man inte ens vet hur kroppen fungerar. Man vet inte varför man får mens, utan man vet bara att man blöder. Läskigt! Jag skulle tycka att det var väldigt läskigt om jag hade varit 7 år och helt plötsligt börjat blöda från underlivet. Speciellt efter som att jag inte visste mer än att kisset kom därifrån (lite mer visste jag säkert, men i alla fall). 

Som det även står i en av artiklarna så är de fortfarande på samma mentala nivå som andra barn.  Men ändå så kanske de förutsätts att vara mognare? Förstå fler känslor och agera som om de vore äldre, Större risk att bli utnyttjad av äldre barn/ungdomar? Kanske. Och även kanske svårare att säga nej?

Jag tycker synd om dem. Jag tror de går miste om mycket. För det är inge kul att blöda en gång i månaden, inte ens när man är 14-15, man vill inte behöva oroa sig över att det skall komma blod när man är ute och leker och springer. Hur förklarar man det dessutom för ett barn? Många frågor kommer nu. 

Det är inte bara barn som utvecklas tidigt, eller får sin mens tidigt, som tvingas växa upp i förtid. Jag tycker att barn skall vara barn. Inte ha på sig BHar när de knappt behöver det, stringtrosor, smink och allt annat som idag finns för barn som inte ens har kommit upp i de åldrarna. Kan förstå att barn som utvecklas tidigt kan ha behov av BHar, men alla andra unga, som har 65AA, när man ser på de BH:arna så undrar man egentligen varför de är gjorda? Och stringtrosor i väldigt små storlekar. 

Visst att det finns vuxna med små bröst och små kroppar som kan vilja ha BH:ar och stringtrosor. Men 7-8åringar? Tycker att det känns fel…

Är det all reklam som gör det? Idealet? filmer? modeller? Det finns många saker att skylla allt detta på, inte att barn utvecklas tidigt, utan att de använder string och BH:ar utan att egentligen behöva det.

Barn skall vara barn så länge som möjligt! Och leka, springa omkring, hoppa, studsa, tro på framtiden att de skall jobba som alla möjliga saker, att de kan tro att de klarar allt! 

Tyvärr är det inte längre så livet ser ut..