Är inte all kärlek lika mycket värd/ och varför blir inte Jag ifrågasatt?

Jag vill, att all kärlek skall vara lika mycket värd. 

jag funderar på allt som är utanför samhällets normer. Varför det ej tas in, och varför man ej uppmärksammar normer som finns. Får barn och ungdomar att se dem, se vad som händer om någon går utanför, se vad som händer om någon kommer in i normen. Få dem att förstå att nästan allt handlar om normer. Från det att vi i Sverige, hälsar med höger hand när vi träffas, till att det förutsätts att vi skall bli kära i en person, och endast en, och den skall vara av motsatt håll. 

Många ungdomar vet om att det finns andra sexuella läggningar, att man kan bli kär i flera, och att det i Sverige är vanligast med vita personer. Men man talar sällan om det som går innan för normen. Det kan pratas om att vi skall ”acceptera” alla människor, oavsett kön, religion, hudfärg, sexuell läggning, funktionshiner osv. 
  Jag förstår inte varför det skall ”accepteras”? Det är väl ändå ganska logiskt att alla skall synas/höras/pratas om lika mycket? Även om det är svårt ibland.  

För några år sedan, läste jag en tidning, det kan ha varit Veckorevyn. En tjej skrev dit, undrandes varför det så sällan fanns med sminktips för tjejer med mörk hy. En sådan sak skall men inte ens behöva uppmärksamma en tidning om. 

Böckerna i skolan är fulla av heteronormen. Par bestående av en tjej och en kille. I mattetalen lika så, det är Pelle och Stina eller liknande. Sällan man ser ett par bestående av två tjejer som skall handla mat hem till sig, eller tre som bor ihop. 

Hur skall man våga uttala sig, stå för sig själv, om man inte får synas någonstans? Jag kan förstå att det är svårt. Det känns som att man är ensam om att ha de känslorna, ”ingen har tidigare varit kär i en tjej, vad är det för fel på mig?!”. Okej, kanske inte riktigt så. Men något som jag vet om, som jag undrat över, är om det har varit/ fel på mig, som kan vara kär i flera personer på samma gång. Jag  hade aldrig hört talas om det, aldrig fått ett namn på det. Hur skall jag då kunna stå för det? 

Man har temaveckor i skolan, ,Kanske bjuds någon utav en annan sexualitet än heterosexuell in, och får berätta hur det var när han var ung, hur han kände och tänkte.. Men aldrig någon heterosexuell. Det blir frågor i klassrummet som undrar om det är Okej(!) att älska en person av samma kön, om det är Okej (!) att en kille har flera flickvänner. Men det blir aldrig frågor som har att göra med om det är Okej att en kille älskar en tjej. 

Jag har tidigare aldrig blivit ifrågasatt, folk förutsätter att jag är hetero, men jag vill inte uttala mig. Jag vill inte behöva bestämma mig för vad jag är. Jag är jag, och det skall väl duga? Det frågas sällan om jag har en flickvän, för alla tar för givet att jag har en kille, inte ens nu när håret på skallen är 9mm. Och jag har aldrig blivit tagen för varken kille eller en person från ett annat land. Det förutsätts att jag är fullt frisk, att jag skall kunna stå, hoppa och springa, som alla andra. Men jag vet, att jag inte riktigt klarar av det. 

Jag vill bli ifrågasatt! 

Det är så många saker som förutsätts, att vi inte ens tänker på det. Vi lever våra liv, utan att ifrågasätta. Inte alla, som tur är, men många, många som lever innanför normerna. 

 

Varför kan inte kvinnan försörja/tjäna mer än mannen?

Jag har fått höra en del gamla fördomar av min mormor. Som till exempel, att en kvinna inte skall försörja sin man. Och jag undrar varför inte? 

Jag undrar hur hon tänker kring ekonomin när två kvinnor bor ihop? Skall de försöka tjäna så lite som möjligt då?

Eller två män. Skall de tävla om vem som tjänar mest, eller skall de tjäna lika mycket, fast att de kanske har olika jobb?

Om en karl har två kvinnor, måste han då tjäna mer än de båda tillsammans?

Eller om det är en man, som tidigare har levt som kvinna, som är tillsammans med en man, skall den sistnämnde betala mer då, för att han har levt som man längre?

Det märks att min mormor inte växte upp i dagens samhälle. Och en vacker dag så skall jag ställa dessa frågor till henne. 

Jag tycker inte att det spelar någon roll vem i förhållandet som tjänar mest, eller om man delar på inkomsterna. Huvudsaken är väl att man mår bra tillsammans och inte känner att man blir utnyttjad? 

Inte heller ser jag några fördelar med att mannen skall tjäna mer? 

Är det därför som männen även idag har högre lön en kvinnan? För att de skall kunna försörja dem?

 

Jag vill se modeller med alla möjliga storlekar, former, färger och funktion! /Läbbiga jag

Varför är det så sällan som man ser storväxta modeller? 

Tycker att det är lite för några modeller som visar variationen på hur olika kroppar kan se ut. Lika så kroppar som kanske saknar en kroppsdel, eller en kroppsdel som inte riktigt ser ut som den brukar göra? Vi måste väl alla få se att vi hör hemma i den värld vi lever? Att vi inte är ”onormala” bara för att vi inte hitta en enda modell som ser ut som oss. 

Kanske har det blivit bättre? ALLA modeller är inte pinnsmala, men det är näst intill alla skyltdockor. Det är nästan så att kläderna faller av dem. Tror företagen att kläder säljer sämre om det finns modeller av olika form, färg och funktion? Enda gången jag sett en rullstolsbunden modell, var i en tidning för rullstolsburna personer. Sådant vill jag se mer av. På stora reklamskyltar på stan, en modell med en kropp som ser ut som alla andra, där man inte kan gissa sig till på 2 sekunder att hon förstorat brösten, eller fettsugit magen. Utan att det är en kropp som ser hälsosam ut. Att hon ser lycklig ut. Eller varför inte en modell storlek större? Som skiner av lycka? Huvudsaken är väl inte hur modellen ser ut, utan att kläderna sitter bra och syns? Att personen som har kläderna på sig ser ut som att hen är lycklig? 

Jag känner mig pressad av all reklam, som att kläderna som skyltdockorna och modellerna har på sig endast kan bäras av personer i den storleken. 

Jag vill se alla sorters människor i reklamen!

Flickor skall lukta svett och pojkar vanilj

Var ligger felet i det?

Att en tjej luktar svett, är det någon större skillnad mot att en kille gör det? 

Jag tycker inte det. Ändå känner jag mig väldigt obekväm när jag vet att jag svettas offentligt. Som att det är något fel på mig, att jag är onormal. Deodorant används flitigt, som av de flesta i vårat samhälle, jag duschar och tvättar mig, men ändå så svettas jag. Och skäms. Förväntningarna är att jag skall lukta gott, som blommor, eller frukt. Inte kan jag lukta svett! 

Hur skulle jag reagera om en kille gick förbi mig, och en doft av rosor slår emot mig? Skulle jag fundera över det, vad skulle jag tänka? 

 

Nu har jag kortare hår, mindre än en centimeter på skallen. Underbart och skönt. Kortare än de allra flesta jag möter på väg till jobbet. Skull folk tro att jag var av annat kön om jag bara bytte parfym, till ett märke som är förknippat med manligt, och skippade mascaran? Njae, Tror inte riktigt att det endast sitter där, men de skulle nog titta en extra gång. 

Du tjejen! Du ser stark ut!… Hur tänker SL här?

Jag tycker inte om SL’s reklam som finns på bussarna. Den förutsätter att man som ung är stark och frisk och att man inte har ont någonstans. 

”Du tjejen! Du ser stark ut!” Eller vad det står. Reklamen vill säga att du som är ung skall lämna över din plats till en som är äldre. Jag är inte stark, inte alltid. Mår piss ibland på fulla bussar, har ont i ryggen och kroppen, ibland är jag gravid och det är tungt att stå. Finns även de som har det värre än så. De kanske har en sjukdom som gör att de inte kan stå upp i de minuter som de skall åka på bussen? SL vet inte det! Reklamen tycker jag inte om!

Jag tycker även att det är fel, att förutsätta att alla äldre vill sitta? En del tycker jag set lite smått förnedrade ut när man ställer sig upp för att ge dem platsen. De vill stå. Starka och friska. Visa att de fortfarande kan.

 

Är det bara jag som reagerar starkt på den reklamen, eller uppmaning kanske är ett bättre ord? Att det är fel att förutsätta att alla är starka och friska bara för att man är ung? Till killarna finns även en ungefär lika dan. Jag kände mig förnedrad. Just den dagen, då jag såg den första gången, mådde jag verkligen inte bra. Kroppen värkte och huvudet höll på att sprängas, och jag trodde att jag skulle svettas ihjäl. Skulle jag ställa mig upp så skulle jag ha fallit ihop. Så kändes det. Bara för det var det mycket plats på bussen, och jag skämdes över att jag fortfarande satt kvar på min plats.