Det är så lätt på nätet, att låtsas vara något man inte är.
För mig handlar det mer om humör. Det kan bli väldigt mycket smilys som visar på hur glad jag är, fast det egentligen inte alls är så. Jag kan skriva på ett sätt, som får folk att tro, att jag är på väldigt bra humör, eller är glada för deras skull, när det egentligen inte är så som det är.
Jag tror att det är så alla gör ibland. Man vill inte visa hur det egentligen står till, och det är väldigt lätt att gömma sig bakom en text, när ingen ser ens ansiktsuttryck eller tårarna som rinner ner för kinderna. I bloggen försöker jag få fram hur jag känner, då det är terapi för mig, gå igenom mig själv och mina tankar. Men i kommentarerna är det svårare, där är det lättare att låta glad, mest för att man får ord som man själv inte tänkt på.
Men det finns mycket mer man kan luras med, ålder, kön, vem man är och vad man tycker och hur man tänker. Det är inte svårt att börja, men det blir nog svårare till slutet, när man trasslar in sig i sig själv. Mitt ex var sådan, mytoman, men inte på nätet utan IRL, vilket var förbannat jobbigt. Och jag gick på det. Därför tänker jag, vad lätt det måste vara att lura någon på nätet, där man inte ser personen i fråga.
Jag blundar inte för att det finns sådana, men jag försöker göra mitt till, för att inte luras i det jag skriver. Varför skall jag luras om vem jag är? Jag kan dölja mig själv, välja att inte gå ut med vissa uppgifter, om vart jag bor och hur jag ser ut. Men att ljuga ihop en helt ny person? Nä, det faller inte mig in.
Men det är lätt att ryckas med i den glada stämning som ibland finns, känna att man måste vara glad och positiv, fast att det egentligen inte är så.
Läbbiga Jag 