Jag tillhör inte normfamiljen, inte ens när jag var liten. Jo, de första nio åren var det ”mamma, pappa och barn”. Sedan skilde de sig. I och med det, så fick jag två pappor och två mammor. Dock inte i samma boende, utan fortfarande inom normen. Man och Kvinna. Men ändå så lever man utanför normen. Då var det inte så vanligt med skilda föräldrar, inte vad jag märkte av i alla fall.
Vi åkte fram och tillbaka, bodde i kappsäckar, kanske. Från och till i alla fall. En vecka här, och en där. Med många vuxna omkring oss. Jag tyckte att det var skönt. Jag hade alltid tillgång till någon vuxen om jag hade problem. Dock bytte pappa fru/tjej ett antal gånger, vilket kanske inte var allt för kul, men vi gillade de flesta.
Nu lever jag inte heller i en normfamilj. Dottern bor hos sin fader, väldigt långt bort, och sonen hos mig. De träffas varje helg. Men det hör inte heller till normfamiljen, man skall inte sära på barn! Inte ens om det gör att de mår bättre. Plus att de har bonus morfar och mormor, bonus farmor och farfar. och att de får vuxna omkring sig ifrån bonusföräldrarna som finns. + alla andra bonussläktingar!
De känner sig nog sällan som de känner sig ensamma, och det är jag väldigt glad för!
Kanske finns det väldigt många fördelar med att inte leva i en ”typisk normfamilj” ? Oavsett hur den ser ut?
Läbbiga Jag 