Förståelse och förklaringar / Läbbiga Jag

Förståelse, det är väldigt svårt att få. Speciellt när man själv känner att det är vissa saker som man inte kan göra, men andra tycker att man kan. 

Som snöskottning? Det var en gång i tiden lätt, för ett år sedan. Efter det så kände kroppen att den inte riktigt vill. Kroppen tröttnar på en gång, mjölksyran kommer, men ändå så kämpar jag på. Jag gör det som jag egentligen inte tycker att jag skall göra allt för länge. 

 Men kanske är det så det är. Jag gör allt som jag inte tycker att jag klarar av, bara för att andra tycker att jag bör klara av det? Kan man förklara det så? 

 jag tycker det.

Men hur får man andra till att förstå? Att en känner på ett speciellt sätt, tycker på ett speciellt sätt. Fibro är svårt att förklara för andra. Tycker jag. Det är så abstrakt, det syns inte och det märks inte, inte mer än vad man vill att det skall synas i alla fall. 

Här på jobbet, blir jag ombedd att göra det ena och det andra, skotta snö och städa, bland annat. Och jag gör det, även om jag känner att mina armar ganska så snart ger upp. Men ändå så fortsätter jag, för det är mitt jobb. Hur skall jag kunna säga ifrån, till en som inte kan göra något av det? 

 Jag kommer aldrig med några undanflykter, för det får mig att känna mig ännu sjukare än vad jag egentligen är. Enligt mig. Varför skall inte jag kunna göra allt som alla andra gör? Det jag måste lära mig där är att jag inte kan göra allt på samma sätt längre. Det är det svåraste för mig att ta till mig, att jag måste ta pauser och omfördela saker och ting. 

Har sagt att det är som det är, till en viss del, men ändå? Lika så med familjen, de kan inte förstå hur det är att ha detta, att man inte kan göra allt som man vill och har kunnat. Men en dag kanske jag kommer att komma dit. 

Det är svårt det där… 

Försöka förklara, när tankarna blandas ihop / Läbbiga Jag

Varför skall en behöva få folk till att förstå hur en mår? Varför måste en alltid förklara, in i minsta detalj, innan någon förstår hur det är? Kan en inte bara få vara. Accepteras för att en inte mår bra? 

Och allt tjafs. Speciellt ifrån läkare, och familj, om att du behöver inte tabletter, det du behöver är att röra på dig, rycka upp dig, tänka positiva tankar. Familjen kanske är mest där, läkaren skickar en vidare till någon att prata med. 

Som för mig idag. Jag frågade om xanoren och lergigan, nu när det är som värst. Jag har ätit dem tidigare, och jag vet att de fungerar, men jag behöver starkare dos. Nä, sådant skall man inte äta. Det är bara till att lära dig andra saker att ta till när ångesten kommer. Vadå? Som att äta? När jag är på väg ut då? När jag verkligen måste gå ut och göra saker? Vad skall jag göra då, gå omkring och må skit, så som jag gjort så många gånger tidigare? 

Om det finns saker som fungerar, visst, alla behöver inte medicin en kan även förändra sina tankar, jobba med sig själv, men då behöver en oftast hjälp. Men jag har ingen att arbeta med mig själv med just nu, jag kommer att få, men under den här veckan, innan allt sätter igång, så kommer jag att må helvete. Istället för att sluta på sertralin så ökade vi till 75, känns inte bra. Ingenting att ta till när ångesten kommer (den är där hela tiden i alla fall, så kanske jag vänjer mig? Inte troligt). 

Varför kan inte folk förstå, att en känner sin egen kropp bäst?

Sedan är det svåra, att förklara hur en känner och hur en mår. Att sätta ord och tankar på det. Jag blir nervös, kan inte förklara rätt, inte när det handlar om mig själv. Jag är bättre på att berätta hur andra har det, ta upp saker de behöver tänka på, när de skall kontakta läkaren. Jag själv kommer i sista hand, jag blir för nervös. 

Och att förska förklara, när en inte mår bra. Det är ett helvete, orden försvinner och tankarna blandas ihop.
Ungefär som i den här texten 

Tabletter / Läbbiga Jag

Det känns ibland, som att folk tror att en tycker om att äta tabletter. Att en vill bli beroende av dem. Som att en inte har något roligare för sig. 

Jag har ätit Citodon för min huvudvärk sedan 07, och än så länge är det endast fyra år. Det är ingenting om man jämför med de som ätit tabletter i 10-20-30-40 år. Om inte mer. Då talar jag om oss som äter tabletter för att vi måste. Antingen har det med sömn att göra, depression, ångest, smärta, vilka har vi mer, tvångssymptom.. Ni får gärna säga fler orsaker. Det är ett helvete att hela tiden veta att man när som helst kan få en ångestattack, eller  känna att den hemska smärtan kommer tillbaka. När det hugger till i en. Ett humör som går upp och ner, eller helt enkelt bara är nere på botten, du krälar i något du inte vet hur du skall ta dig ur. Men blir man bättre av en tablett, eller flera, är inte det då bra? 

Vi är många som äter flera olika sorters mediciner, mot flera  olika saker. Och vi finns lite överallt. Jag tror inte att vi syns så mycket där ute, vi håller det i hemlighet, det är ingenting att skryta om att man är sjuk och får en massa piller utskrivna var och varannan vecka. Det är inte så kul att vara stamkund på apoteket.. När de frågar ”Vet du hur de här används”, jodå jag har haft dem ett tag. När man själv frågar läkaren om man kan höja dosen, eller ta flera tabletter per dag, då man vet att man ”får” enligt fass. 

Jag skulle mer än gärna slippa det. Kom det en kur, som skulle göra mig frisk på en endaste tablett, då skulle jag ta den. 

Nu går jag omkring med alla mina olika tabletter i väskan, jag måste ha med mig det till jobbet, för ibland får jag så ont att jag knappt kan röra mig, eller så kommer det en attack, då måste jag kunna stoppa det i tid. Inte för att allt försvinner, men det får mig bättre. 

Att gå i affärer, det är nu mer ett helvete. Alla tittar på en, svetten rinner längs med tinningar och rygg,  och blicken är stadigt ner i marken. Jag ser ingen, ingen ser mig. Men ändå så måste jag handla. Skyndar mig och glömmer hälften, jag kan ha haft det i skallen precis innan jag gick in i affären, men väl där, så är det borta. Det kan vara den viktigaste varan av dem alla, men ändå har jag ingen tanke på det. Jag vill bara där ifrån.

Skräcken som kommer då det knackar på dörren, även om man vet att man väntar besök. Posten som åker ner genom brevinkastet. Handla kläder, åka tåg, gå på stan, ta en fika. Det är inte lätt. Och då har jag det ändå lättare än många andra, för jag kan klara av det. 

Jag har inget självskadebeteende, inte idag, och har aldrig haft i så stor mängd. Armarna var jag på i tonåren, sågade mig ner genom huden, men aldrig så att det riktigt började blöda. Såg fina fina hudflagor åka bort.. Som när man filar en träbit.. Men aldrig längre än så. Naglar som satte sig in i armarna när jag mådde dåligt, då ingen såg, för att lämna märken. Men det är ändå ingenting. Jag har aldrig velat ta mitt liv.

Ett självmordsbrev har skrivits, bara för att känna makten det hade, och för att se, om man kunde skriva det vackert. Det lyckades, blev bra, rörande och chockande. Men min fader reagerade när han såg det. 

Jag är glad att det finns tabletter som kan hjälpa mig klara vardagen, som kan få mig till att må bättre.

 

Och ja, vissa tabletter finns möjligheten att bli beroende av, men inte alla. Självklart kan det bli ett psykiskt beroende, det är nog där den största risken ligger tror jag. En binder sig för mycket, och förlitar sig på, sina mediciner. Att de hjälper, när de tillslut kanske inte gör det. Men en måste ändå ha det. 

Men till de andra, de som faktiskt är beroendeframkallande. Jag tror inte att det gäller alla, självklart så kan alla bli beroende, men jag tror att vi reagerar olika. Och bara för att risken finns, att det blir ett beroende, så är väl tabletterna bra, så länge man tar det det en fått förskrivet, och inte överdriver det hela. Och inte tar när en inte behöver.. Jag har en del tabletter som står som beroendeframkallande, har än så länge inte märkt något av det, och jag skulle absolut inte vilja vara beroende av en medicin. Dock är det så, att de tabletter jag äter, får mig att må bättre, bör jag ändå låta bli dem, bara för att risken för att bli beroende finns?

 

 

_______________________________________________________________

Jag var tvungen att åka ifrån jobbet innan jag hann skriva klart den… Vilket kanske märks på de sista styckena. Hoppas att ni ändå kan förstå vad det är jag vill säga… eller i alla fall försöka få fram…

En enkel anledning / Läbbiga Jag

Anledningen till att det inte blir mycket skrivet här, är att jag inte mår bra, vilket ni kanske läst i min andra blogg.

 känns just nu som att jag ligger på botten och krälar. Är inte speciellt social av mig mot någon, och det är nästan bara på den andra bloggen jag kan få ur mig allt jag tänker och känner. 

Men så fort jag känner mig bättre, eller verkligen har något att skriva här, så kommer jag göra det!

Om ingen har en idé? Fantasin är verkligen nere på noll..