Det känns ibland, som att folk tror att en tycker om att äta tabletter. Att en vill bli beroende av dem. Som att en inte har något roligare för sig.
Jag har ätit Citodon för min huvudvärk sedan 07, och än så länge är det endast fyra år. Det är ingenting om man jämför med de som ätit tabletter i 10-20-30-40 år. Om inte mer. Då talar jag om oss som äter tabletter för att vi måste. Antingen har det med sömn att göra, depression, ångest, smärta, vilka har vi mer, tvångssymptom.. Ni får gärna säga fler orsaker. Det är ett helvete att hela tiden veta att man när som helst kan få en ångestattack, eller känna att den hemska smärtan kommer tillbaka. När det hugger till i en. Ett humör som går upp och ner, eller helt enkelt bara är nere på botten, du krälar i något du inte vet hur du skall ta dig ur. Men blir man bättre av en tablett, eller flera, är inte det då bra?
Vi är många som äter flera olika sorters mediciner, mot flera olika saker. Och vi finns lite överallt. Jag tror inte att vi syns så mycket där ute, vi håller det i hemlighet, det är ingenting att skryta om att man är sjuk och får en massa piller utskrivna var och varannan vecka. Det är inte så kul att vara stamkund på apoteket.. När de frågar ”Vet du hur de här används”, jodå jag har haft dem ett tag. När man själv frågar läkaren om man kan höja dosen, eller ta flera tabletter per dag, då man vet att man ”får” enligt fass.
Jag skulle mer än gärna slippa det. Kom det en kur, som skulle göra mig frisk på en endaste tablett, då skulle jag ta den.
Nu går jag omkring med alla mina olika tabletter i väskan, jag måste ha med mig det till jobbet, för ibland får jag så ont att jag knappt kan röra mig, eller så kommer det en attack, då måste jag kunna stoppa det i tid. Inte för att allt försvinner, men det får mig bättre.
Att gå i affärer, det är nu mer ett helvete. Alla tittar på en, svetten rinner längs med tinningar och rygg, och blicken är stadigt ner i marken. Jag ser ingen, ingen ser mig. Men ändå så måste jag handla. Skyndar mig och glömmer hälften, jag kan ha haft det i skallen precis innan jag gick in i affären, men väl där, så är det borta. Det kan vara den viktigaste varan av dem alla, men ändå har jag ingen tanke på det. Jag vill bara där ifrån.
Skräcken som kommer då det knackar på dörren, även om man vet att man väntar besök. Posten som åker ner genom brevinkastet. Handla kläder, åka tåg, gå på stan, ta en fika. Det är inte lätt. Och då har jag det ändå lättare än många andra, för jag kan klara av det.
Jag har inget självskadebeteende, inte idag, och har aldrig haft i så stor mängd. Armarna var jag på i tonåren, sågade mig ner genom huden, men aldrig så att det riktigt började blöda. Såg fina fina hudflagor åka bort.. Som när man filar en träbit.. Men aldrig längre än så. Naglar som satte sig in i armarna när jag mådde dåligt, då ingen såg, för att lämna märken. Men det är ändå ingenting. Jag har aldrig velat ta mitt liv.
Ett självmordsbrev har skrivits, bara för att känna makten det hade, och för att se, om man kunde skriva det vackert. Det lyckades, blev bra, rörande och chockande. Men min fader reagerade när han såg det.
Jag är glad att det finns tabletter som kan hjälpa mig klara vardagen, som kan få mig till att må bättre.
Och ja, vissa tabletter finns möjligheten att bli beroende av, men inte alla. Självklart kan det bli ett psykiskt beroende, det är nog där den största risken ligger tror jag. En binder sig för mycket, och förlitar sig på, sina mediciner. Att de hjälper, när de tillslut kanske inte gör det. Men en måste ändå ha det.
Men till de andra, de som faktiskt är beroendeframkallande. Jag tror inte att det gäller alla, självklart så kan alla bli beroende, men jag tror att vi reagerar olika. Och bara för att risken finns, att det blir ett beroende, så är väl tabletterna bra, så länge man tar det det en fått förskrivet, och inte överdriver det hela. Och inte tar när en inte behöver.. Jag har en del tabletter som står som beroendeframkallande, har än så länge inte märkt något av det, och jag skulle absolut inte vilja vara beroende av en medicin. Dock är det så, att de tabletter jag äter, får mig att må bättre, bör jag ändå låta bli dem, bara för att risken för att bli beroende finns?
_______________________________________________________________
Jag var tvungen att åka ifrån jobbet innan jag hann skriva klart den… Vilket kanske märks på de sista styckena. Hoppas att ni ändå kan förstå vad det är jag vill säga… eller i alla fall försöka få fram…
Läbbiga Jag 