Det känns ibland, som att folk tror att en tycker om att äta tabletter. Att en vill bli beroende av dem. Som att en inte har något roligare för sig.
Jag har ätit Citodon för min huvudvärk sedan 07, och än så länge är det endast fyra år. Det är ingenting om man jämför med de som ätit tabletter i 10-20-30-40 år. Om inte mer. Då talar jag om oss som äter tabletter för att vi måste. Antingen har det med sömn att göra, depression, ångest, smärta, vilka har vi mer, tvångssymptom.. Ni får gärna säga fler orsaker. Det är ett helvete att hela tiden veta att man när som helst kan få en ångestattack, eller känna att den hemska smärtan kommer tillbaka. När det hugger till i en. Ett humör som går upp och ner, eller helt enkelt bara är nere på botten, du krälar i något du inte vet hur du skall ta dig ur. Men blir man bättre av en tablett, eller flera, är inte det då bra?
Vi är många som äter flera olika sorters mediciner, mot flera olika saker. Och vi finns lite överallt. Jag tror inte att vi syns så mycket där ute, vi håller det i hemlighet, det är ingenting att skryta om att man är sjuk och får en massa piller utskrivna var och varannan vecka. Det är inte så kul att vara stamkund på apoteket.. När de frågar ”Vet du hur de här används”, jodå jag har haft dem ett tag. När man själv frågar läkaren om man kan höja dosen, eller ta flera tabletter per dag, då man vet att man ”får” enligt fass.
Jag skulle mer än gärna slippa det. Kom det en kur, som skulle göra mig frisk på en endaste tablett, då skulle jag ta den.
Nu går jag omkring med alla mina olika tabletter i väskan, jag måste ha med mig det till jobbet, för ibland får jag så ont att jag knappt kan röra mig, eller så kommer det en attack, då måste jag kunna stoppa det i tid. Inte för att allt försvinner, men det får mig bättre.
Att gå i affärer, det är nu mer ett helvete. Alla tittar på en, svetten rinner längs med tinningar och rygg, och blicken är stadigt ner i marken. Jag ser ingen, ingen ser mig. Men ändå så måste jag handla. Skyndar mig och glömmer hälften, jag kan ha haft det i skallen precis innan jag gick in i affären, men väl där, så är det borta. Det kan vara den viktigaste varan av dem alla, men ändå har jag ingen tanke på det. Jag vill bara där ifrån.
Skräcken som kommer då det knackar på dörren, även om man vet att man väntar besök. Posten som åker ner genom brevinkastet. Handla kläder, åka tåg, gå på stan, ta en fika. Det är inte lätt. Och då har jag det ändå lättare än många andra, för jag kan klara av det.
Jag har inget självskadebeteende, inte idag, och har aldrig haft i så stor mängd. Armarna var jag på i tonåren, sågade mig ner genom huden, men aldrig så att det riktigt började blöda. Såg fina fina hudflagor åka bort.. Som när man filar en träbit.. Men aldrig längre än så. Naglar som satte sig in i armarna när jag mådde dåligt, då ingen såg, för att lämna märken. Men det är ändå ingenting. Jag har aldrig velat ta mitt liv.
Ett självmordsbrev har skrivits, bara för att känna makten det hade, och för att se, om man kunde skriva det vackert. Det lyckades, blev bra, rörande och chockande. Men min fader reagerade när han såg det.
Jag är glad att det finns tabletter som kan hjälpa mig klara vardagen, som kan få mig till att må bättre.
Och ja, vissa tabletter finns möjligheten att bli beroende av, men inte alla. Självklart kan det bli ett psykiskt beroende, det är nog där den största risken ligger tror jag. En binder sig för mycket, och förlitar sig på, sina mediciner. Att de hjälper, när de tillslut kanske inte gör det. Men en måste ändå ha det.
Men till de andra, de som faktiskt är beroendeframkallande. Jag tror inte att det gäller alla, självklart så kan alla bli beroende, men jag tror att vi reagerar olika. Och bara för att risken finns, att det blir ett beroende, så är väl tabletterna bra, så länge man tar det det en fått förskrivet, och inte överdriver det hela. Och inte tar när en inte behöver.. Jag har en del tabletter som står som beroendeframkallande, har än så länge inte märkt något av det, och jag skulle absolut inte vilja vara beroende av en medicin. Dock är det så, att de tabletter jag äter, får mig att må bättre, bör jag ändå låta bli dem, bara för att risken för att bli beroende finns?
_______________________________________________________________
Jag var tvungen att åka ifrån jobbet innan jag hann skriva klart den… Vilket kanske märks på de sista styckena. Hoppas att ni ändå kan förstå vad det är jag vill säga… eller i alla fall försöka få fram…
Läbbiga Jag 
Reklam för tabletter – nej tack.
och på vilket sätt skulle detta vara reklam för tabletter? När det handlar om hur jag känner när det kommer till tabletter, att folk inte kan förstå att man måste äta medicin för att kunna må bättre, röra sig lättare, eller vad det nu kan vara? Jag skulle gärna vara utan!!! Men så lätt är inte livet alla gånger, hade jag fått hjälp tidigare, kanske jag inte hade varit här idag. Men tyvärr var jag inte stark nog tidigare att ta tag i mig själv. Jag är glad att det finns saker som faktiskt hjälper, när det behövs! Dessutom har det här ingenting att göra med de som äter tabletter utan att ha det på recept, utan om oss som faktiskt behöver äta för att klara av våra liv, och inte gå ner oss helt och hållet.
Du det här var ruskigt bra skrivet! Solklar stor tumme på det här! Det här ska jag banne mig reblogga imorrn när jag är piggare (nåja) och har mindre ont.Och ja det där frågan ”vet du hur de används”.. om tabletter man har ätit i åratal.. jag skulle kunna rabbla fass i skallen och det är jag knappast ensam om heller. Fass behöver för övrigt uppdateras har jag insett med åren.Och nej du bör absolut inte låta bli dom bara för att risken finns. Ibland är det värre att vara utan än att vara beroende. ALLA mina är starkt beroendeframkallande men jag är av någon skum anledning inte beroende av en enda av dom, antagligen pga att jag är så himla resistent mot dom pga mitt Ipren-knaprande sedan 16 år tillbaka + andra mediciner på det genom åren. (Citodon tål jag dock inte, kräks som en tok av det tyvärr)Tyvärr förstår jag exakt hur du menar och känner igen mig mycket i texten. Man önskar bara att omgivningen förstod de med, att vi inte gör det här för nöjes skull..Kram!
Tack så mycket!! Åh, vad glad jag blir, första gången som någon rebloggar ett av mina inlägg =DJag förstår inte hur folk kan tro att en gör det bara för att?! Hur kul är det att svälja en halv näve med tabletter, då även vitaminer inräknat osv, varje dag, bara för att orka med att vara? Plus biverkningar man får. Har börjat få halsbränna av lergigan osv.. Alltid är det något. och apoteket… Jadu.. De tittar skumt på en varje gång man är där, speciellt när man som jag, som än så länge bara får småpaket, springer där var och varannan vecka.. Då känner man sig lite smått… svag? Som att man inte klarar av att leva ett liv som alla andra. Skulle man må dåligt fysiskt, så att det faktiskt syntes, då verkar det vara en helt annan sak. Då är det klart att man skall äta de mediciner som finns, och som man kan ha nytta av. Men är det psykiskt, gå och snacka med någon då! Som att det funkar helt och fullt alla gånger. Inte om man inte är redo för det, och redo att ta sig själv på allvar. Vilket för mig har tagit bra många år.. Kram!
Vivianne: Ursäkta hur i helsike är det här reklam för tabletter??
Det undrar jag med….
Jag vet hur det känns att behöva flera mediciner bara för att orka med livet. Det är inte roligt, men det var också hemskt under de åren, då jag försökte leva utan dem. Jag gick som en zombie, nertyngd av depression och ångest. Samt värk. Det är inte roligt att alltid behöva tänka på att ha med medicinerna vart man än går, men om man ändå får ett drägligare liv då, är det nödvändigt.Jag förstår precis vad du menar.
Tack! Har inte haft mediciner för depression förns i somras, men tror mig ha varit deprimerad sedan högstadiet/gymnasiet, och även haft ångest under årens gång. Men inte kopplat att det har varit panikattacker. Vad skulle det annars vara när man går runt i cirklar inomhus, rabblar saker för sig själv, andas som en galning och inte vet vart en skall ta vägen? Men det är sådant som jag först nu har börjat koppla ihop det ena med det andra, nu när jag faktiskt vill bli bra. Jag vill inte leva på botten, och jag skall ta mig upp!Kan förstå hur det är att leva utan tabletter, då en inte mår bra, som jag skriver ovan.. Jag skulle behövt det här bra mycket tidigare!Hela väskan full, eller ja, en ask med sådant som kan behövas, alltid till hands.. Bara föra att en skall klara av att träffa folk, handla, eller bara ta sig i väg någon annan stans. Det värsta är nästan att en inte riktigt bryr sig om någonting,
Det här uttrycket det som jag har råkat i gräl om med släkten guuud vet hur många gånger så det bara måste rebloggas! Jag har inte orkat blogga om det själv och du skrev det så himla bra så ag slipper göra det. :DJa eller hur? Det är en mängd biverkningar och vissa är verkligen inte roliga, det är dyrt och det är banne mig inte ett dugg roligt! Plus som sagt alla vitaminer. De hade jag inte ens tänkt på. Jag äter väl en tre kosttillskott utöver mina mediciner också.Va får du fortfarande småpaket? du har ju ätit rätt länge ändå ju? Jag har faktiskt slutat känna mig pinsam när jag går på apoteket. De känner igen mig där nu efter alla dess år, och det är samma sak när recepten ska fyllas på. Men visst känner man sig ledsen ibland över att man har det som man har det. Det var ju inte riktigt såhär man hade tänkt sig livet liksom..Ja visst, fysiska sjukdomar som syns har folk inga problem med. Du har så rätt i det du skriver! Ryck upp dig! Ta dig i kragen! Sluta tyck synd om dig själv! Och massa andra idiotiska kommentarer man fått från folk som inte begriper ett dugg! Herregud, har man en kronisk depression KAN man inte rycka upp sig! Och nej inte hjälper psyk alla gånger inte! De kan vara till viss hjälp, men vissa saker måste man tyvärr leva med, men det tycks folk inte heller begripa. Vi äter mediciner för att vi tycker det är kul och gillar biverkningar som halsbränna, illamående, dubbelseende och äcklig smak i munnen.Egentligen borde ALLA människor bli rejält jävla psykiskt sjuka en period i sitt liv för att de ska få bättre förståelse för oss som tvingas leva med det. Det är säkert en hemsk sak att säga, men sådant har jag slutat bry mig om för rätt många år sedan. Kalla mig bitter och cynisk, det är ganska rätt, men jag ser det som att jag är realist egentligen, för jag brukar få rätt i slutändan.. Vare sig jag vill eller inte..
Nä, det krävs en del för att orka ta upp det med familjen.. Varken syrran, brorsan eller mamma tar min fibro på allvar, mormor förstår inte varför jag är deprimerad osv. Och hur många gånger skall man förklara att det bara har blivit så, och ja, jag måste äta tabletter, annars mår jag värre än ett aber.Småpaket på xanor… Eftersom att jag endast skall ha det vid behov, och då skall det vara riktiga attacker. Men då lergiganen inte hjälper, för mer än det vardagliga, så tas xanoren när det blir värre(mer) än vanligt.Håller helt klart med dig, Alla borde någon gång åka ner sig så pass mycket, att det inte går att komma ur det, endast av att någon säger åt en att rycka upp sig. Sedan önskar man iofs inte detta liv till någon. Att inte kunna skratta, inte känna sig glad, få ångest över att det finns disk, att det måste städas, inte kunna gå i affärer ordentligt, inte kunna gå upp ur sängen för att man mår så jäkla dåligt att man inte ens orkar öppna ögonen, och allt annat som hör till. Det är ett helvete. Speciellt som vissa tar det för att man bara fejkar. Och till alla biverkningar.. Inte roliga att ha att göra med! Och sedan när man skall sluta med en medicin, uppleva mer eller mindre samma sak som när man började på den. Känner sig tio gånger värre än vanligt.. Nä, jag är glad att det finns tabletter, för oss som behöver det. Och mina står synligt hemma, dels för att jag skall komma ihåg dem (mestadels), men även för att jag inte skäms över att jag är sjuk, jag måste ha min medicin tillgänglig, annars glömmer jag bort vart jag har lagt dem, eller glömmer att ta… Hur många påminnelser jag än har.
Och nu har det börjats på ytterligare två tabletter, propavan och sifrol, eller vad den nu hette. En för sömnen och en för mina oroliga ben.. Nu hoppas jag på sömn, och att få sova hela nätterna igenom, utan en massa onödiga uppvaknanden