Varför skall en behöva få folk till att förstå hur en mår? Varför måste en alltid förklara, in i minsta detalj, innan någon förstår hur det är? Kan en inte bara få vara. Accepteras för att en inte mår bra?
Och allt tjafs. Speciellt ifrån läkare, och familj, om att du behöver inte tabletter, det du behöver är att röra på dig, rycka upp dig, tänka positiva tankar. Familjen kanske är mest där, läkaren skickar en vidare till någon att prata med.
Som för mig idag. Jag frågade om xanoren och lergigan, nu när det är som värst. Jag har ätit dem tidigare, och jag vet att de fungerar, men jag behöver starkare dos. Nä, sådant skall man inte äta. Det är bara till att lära dig andra saker att ta till när ångesten kommer. Vadå? Som att äta? När jag är på väg ut då? När jag verkligen måste gå ut och göra saker? Vad skall jag göra då, gå omkring och må skit, så som jag gjort så många gånger tidigare?
Om det finns saker som fungerar, visst, alla behöver inte medicin en kan även förändra sina tankar, jobba med sig själv, men då behöver en oftast hjälp. Men jag har ingen att arbeta med mig själv med just nu, jag kommer att få, men under den här veckan, innan allt sätter igång, så kommer jag att må helvete. Istället för att sluta på sertralin så ökade vi till 75, känns inte bra. Ingenting att ta till när ångesten kommer (den är där hela tiden i alla fall, så kanske jag vänjer mig? Inte troligt).
Varför kan inte folk förstå, att en känner sin egen kropp bäst?
Sedan är det svåra, att förklara hur en känner och hur en mår. Att sätta ord och tankar på det. Jag blir nervös, kan inte förklara rätt, inte när det handlar om mig själv. Jag är bättre på att berätta hur andra har det, ta upp saker de behöver tänka på, när de skall kontakta läkaren. Jag själv kommer i sista hand, jag blir för nervös.
Och att förska förklara, när en inte mår bra. Det är ett helvete, orden försvinner och tankarna blandas ihop.
Ungefär som i den här texten
Läbbiga Jag 