Förståelse, det är väldigt svårt att få. Speciellt när man själv känner att det är vissa saker som man inte kan göra, men andra tycker att man kan.
Som snöskottning? Det var en gång i tiden lätt, för ett år sedan. Efter det så kände kroppen att den inte riktigt vill. Kroppen tröttnar på en gång, mjölksyran kommer, men ändå så kämpar jag på. Jag gör det som jag egentligen inte tycker att jag skall göra allt för länge.
Men kanske är det så det är. Jag gör allt som jag inte tycker att jag klarar av, bara för att andra tycker att jag bör klara av det? Kan man förklara det så?
jag tycker det.
Men hur får man andra till att förstå? Att en känner på ett speciellt sätt, tycker på ett speciellt sätt. Fibro är svårt att förklara för andra. Tycker jag. Det är så abstrakt, det syns inte och det märks inte, inte mer än vad man vill att det skall synas i alla fall.
Här på jobbet, blir jag ombedd att göra det ena och det andra, skotta snö och städa, bland annat. Och jag gör det, även om jag känner att mina armar ganska så snart ger upp. Men ändå så fortsätter jag, för det är mitt jobb. Hur skall jag kunna säga ifrån, till en som inte kan göra något av det?
Jag kommer aldrig med några undanflykter, för det får mig att känna mig ännu sjukare än vad jag egentligen är. Enligt mig. Varför skall inte jag kunna göra allt som alla andra gör? Det jag måste lära mig där är att jag inte kan göra allt på samma sätt längre. Det är det svåraste för mig att ta till mig, att jag måste ta pauser och omfördela saker och ting.
Har sagt att det är som det är, till en viss del, men ändå? Lika så med familjen, de kan inte förstå hur det är att ha detta, att man inte kan göra allt som man vill och har kunnat. Men en dag kanske jag kommer att komma dit.
Det är svårt det där…
Läbbiga Jag 