Pojkar och rosa strumpor / Läbbiga Jag

Förstår inte var han vill komma. Exet. Tjafsar om att sonen hade rosa strumpor på sig när han kom ner idag. Vad spelar det för roll? Undrar jag, men hur får en någon till att förstå att färgen på kläder, inte spelar någon större roll. Inte för en som snart är fem, och som tycker om att få välja sina kläder själv?

Ingen har klagat, han trivs, och är inte det sista huvudsaken? Att han trivs med att vara den han är?

Hur kan en tänka kring det där, då fadern inte riktigt är med på noterna, och han kommer säkert att pränta in i sonens skalle under helgen, att rosa är “tjejkläder”.. Spelar ingen roll vad jag försöker komma med, det är skit samma. Jag är hans ex, och det är inge med med det. Jag har inget att komma med, kan inte tänka, medicinerna har förstört mitt minne, jag är inte att lita på, jag kan vara sann och jag är dum i huvudet. Det är så han ser mig, och det vet jag om, för det har jag fått höra allt för många gånger..

Utredning och diagnostisering av barn? / Läbbiga Jag

När det kommer till utredning och diagnostisering, har jag nu börjat bli väldigt kluven. Inte när det kommer till mig själv, utan när det kommer till mina barn. Jag vill ha en diagnos, eller i alla fall utredas, för att jag skall kunna hjälpa mig själv på bästa sätt. Visar det sig att det inte är något speciellt, mer än min GAD och egentliga depression, so be it! Men ja. Ni vet nog var jag vill komma med detta.

Barnen då? Om jag får en diagnos, så är det väl ändå en ganska så stor risk att barnen också har någon form av diagnos, eller i alla fall skulle behöva en utredning? Men vad känas på det? När jag sist pratade med BUP så sa de; att så länge vi kan hantera barnen (i detta fall sonen), så är ni inte i något behov av oss. Känns bra? Nä. Inte för mig i alla fall. Och vad skulle hända om han får en diagnos nu, vid fem års ålder? Skulle det förändra något? Ja, vi skulle få mer hjälp och stöd med honom, lika så skulle han kanske få det lättare och få fler verktyg omkring sig. Dock skulle han få en stämpel på sig, redan nu! Tyvärr, så är det så det är. Även om det tydligen var rekordmånga barn som fått en ADHD diagnos detta, eller om det var förra, året. 

Så jag står där, skall jag pucha på, försöka få sonen utredd på vad det kan vara, eller skall jag låta tiden ha sin gång? Svårt val, men det är sådana saker som måste göras som mamma. Här räcker det inte att endast ta hand och se sig själv, en måste också se till alla andra och speciellt till sina barn, om det är så att ingen annan gör det. 

Frågan är vad en kan få för ”fördelar” med att utreda ett barn så pass tidigt? Fem år, är ingen riktigt ålder, speciellt som han inte riktigt är där än heller. Någon månad till, så är han fem. 

Och kanske är det ingenting alls. Och då är det bara till att jobba med det, som vi själva vet om!