Människofridsjour istället för kvinnofridsjour? /Läbbiga jag

Igår var det möte på jobbet. Det kom att talas om Kvinnofridsjouren som finns i kommunen där jag jobbar. 

Jag är ju som jag är, och var tvungen att fråga om det fanns något liknande för ”män”, men inte. Jag fick svaret att det ”endast” är 3-4% av männen som blir slagna/misshandlade, och oftast så sker det i så fall ute och inte i hemmet. 

Men räcker inte det? De män, som inte kan försvara sig, skall inte de också kunna få en trygg plats? Nä, för de är så få.

Jag sa, lite klumpigt, att det inte skulle vara speciellt svårt att slå och misshandla vår ”kund”, att män med funktionshinder som gör att man på ett eller annat sätt har svårt att försvara sig, inte är speciellt svåra att misshandla. 

Jag fick inget bra svar där. 

För mig är det konstigt. Varför inte en människofridsjour, och inte beroende på kön?

Visst, vi skall anmäla om vi ser att någon far illa oberoende av kön. Men att det skall vara exklusivt för personer med kvinnligt kön att få ha en jour som kan stå för boende osv, det tycker jag är lågt. 

Det får mig inte direkt att känna mig speciell, eller utvald, att det finns en jour som skyddar endast kvinnor som råkar illa ut. Det får mig att känna mig usel, och som att folk tycker att personer med ett kvinnligt kön är mer värda än personer med ett manligt kön. Det känns fel. 
Är inte alla människor lika mycket värda?

Det spelar väl ingen roll, vad för kön personen har om den blir misshandlad av sin partner, eller familjemedlem eller vem som helst?! Är inte det samma sak? Ingen vill bli slagen, misshandlad och allt annat som finns, psykiskt och fysiskt. Alla kan bli rädda! 

Om man har funktionshinder eller ej, så borde det finnas samma skyddsnät för vem som helst som behöver. 

Tydligen så är det kön som anses kvinnligt det svagare könet? Oavsett funktion…

---

Har blivit rättad, det finns för män, och familje hus, men så klart, det talas det inte speciellt mycket om.. =/

Fyrsamhetsnorm, kanske? / Läbbiga Jag

Denna tvåsamhetsnorm.

Hur många tänker på att den existerar egentligen? Inte många tror jag. Det tas bara förgivet att man endast skall älska en och ingen mer. Synd. Varför skall det vara så för? För att människor blir sårade om man har någon mer som man älskar? Men om det inte var norm, att det inte fanns någon gräns på hur många man kunde älska och vara tillsammans med, skulle världen bli sämre då? 

Kanske skulle människor bli lyckligare, vissa kanske, andra kanske inte. Svårt att se vad samhället skulle vara om inte vissa normer fanns. 

Men det är väl som med alla normer, vi tänker inte på att de existerar förens vi går utanför dem. och det är svårt att säga hur samhället skulle vara om man tog bort en norm, antagligen skulle en annan norm komma fram. Som en fyrsamhetsnorm. Skulle man inte ha fyra partners så skulle man hamna utanför och det skulle vara fel på en endast för att man inte kunde ha känslor för fyra personer samtidigt. Då säger jag ingenting om vilket kön personerna skall ha. Men skulle det komma till också, att det kanske måste vara tre av motsatt kön och en av samma, att det var normen. Eller för att göra det ännu ”krångligare” att alla skulle vara av samma kön, då skulle det bli riktiga problem, för hur skulle samhället kunna fungera då? Det skulle aldrig bli några barn? Jo, det tror jag nog att det skulle bli i alla fall. Men det skulle vara väldigt synd om den person som endast blev förälskad i en person åt gången,och kände att hen endast ville vara med en person. Och dessutom endast var intresserad av personer som var av motsatt kön. Hen skulle bli väldigt utanför. 

Eller kanske skulle det vara mer accepterat? 

Svårt att säga, tror inte någonting, bara sitter och skriver och undrar hur samhället skulle vara om man ändrade på en massa normer, tror inte att något skulle vara varken bättre eller sämre. Hur man än gör, så hamnar människor utanför. 

Normer är ett helvete

För att kunna flytta måste man vara "frisk" / Läbbiga Jag

Sitter och har flyttat. Funderar på hur det funkar för de som verkligen ”inte kan” flytta?
Det jag då tänker på är, hur det funkar för personer som sitter i rullstol, personer som mår skit, personer som av vilken anledning som helst har problem med att göra saker när det kommer till just flytt.

Jag mådde skit, och fick underbart nog massor av hjälp av vänner och bekanta. Men det är inte säkert att alla har några som kan ställa upp. Personer i rullstol har säkert någon/några personliga assistenter, men inte alla. Och man behöver inte ens sitta i rullstol för att ha det problemet, men kan vara gammal, dåliga leder, muskelsjukdomar, vad som  helst som gör att det kan vara svårt att lyfta och bära. Alla har inte hjälp. Absolut alla har verkligen inte råd att anlita en flyttningsfirma! Inte vi heller, även om det hade varit skönt. 

För att flytta skall man verkligen vara ”fullt frisk”.. Inte bra. Borde finnas någon sorts hjälp? 

Jag är inte insatt i det, bara funderar kring hur det funkar..? Då jag själv är väldigt tacksam för den hjälp som fåtts här i helgen.

Hade aldrig klarat det utan dem. 

Men alla har inte sådana vänner, som ställer upp när det krisar. 

Rosa apparater /Läbbiga Jag

Varför envisas folk med att visa mig rosa apparater! 

Om jag säger att jag vill titta på en kamera i den och den prisklassen, då visar de en ROSA.

Vill jag ha en MP3-spelare, en ROSA.. 

Suck….

Behandla människor som hela och friska? / Läbbiga Jag

Jag förstår inte varför man behandlar folk som varit med om olyckor annorlunda mot andra människor? Sådana som förlorat rörelseförmåga eller liknande. 

Ok, jag kan förstå i början, att man tycker synd om personen osv, men i fortsättningen, när personen i fråga är tillbaka på jobb, har ett fortsatt liv? Vad är då meningen att man varje dag skall kommentera hur personen ser ut, hjälpa till med allt, alltid kommentera att det är starkt att hen är på jobbet, bry sig mer om den än om övriga medarbetare? 

Jag förstår det inte. Visst, jag kan ”tycka synd” om personer, men jag påpekar det inte varje dag, utan försöker framhäva vad personen kan istället för det hen inte kan. 

Det är just hen som skall ha det bästa, det köps saker, fås saker, ges saker, flyttas på saker, görs plats vid bordet, folk flyttar på sig, låter hen gå före osv osv osv.. 

Nu kanske jag drar alla över en kam, men de är lika mycket människor som alla andra, varför särbehandla? Tror de att de får folk att känna sig bättre? Friskare? Kryare? Större som människa? 

jag tror inte det, jag tror att det gör att personen i fråga stannar, hamnar i en ond cirkel, vill att folk skall tycka synd om hen, vill känna sig jag vet inte vad. 

tycker att det är synd att personer anpassar sig så, för att jag tror inte att det i alla fall är varken behövligt eller bra. Men folk är som de är.

Ser det för mycket. 

Hen blir lat, ”Kan inte göra något själv”.. Osv. Är inte det synd, att stoppa en person i utvecklingen med sig själv? Att lära sig anpassa sig till ett nytt liv, men som ändå inte är allt för ovanligt från det hen hade innan? Förutom försämrad rörelseförmåga och rörelsebortfall? Gäller det inte att se till det man har, utnyttja det som man kan? Försöka att ändå göra saker? Det finns så mycket bra hjälpmedel idag! Man kan få hjälp med det man behöver, även om det kanske tar lite längre tid!

Grinig idag, men jag tycker att det är synd, att man inte ser personen i fråga som en hel person, utan en person som man alltid behöver påminna om det som hänt och vad hen ”inte” kan eller ”klarar”. Inte konstigt att man blir fast i de tankarna, när folk inte tror att man KAN. tycker att jag ser att det blir en ond cirkel, att det bes om mer och mer hjälp, om minsta lilla, som egentligen skulle kunna klaras själv. 

Detta gäller absolut inte alla!! Kanske är det en mindre del, jag vet inte.. Men tycker bara att det är synd att de inte får bli behandlade som ”hela” människor. En annan människa, som kanske inte har något rörelsehinder, som har ont i huvudet och mår skit, får inte alls samma hjälp och beräknas klara allt själv. Så länge funktionshindret/sjukdomen inte syns, då blir man behandlad som en ”hel” människa, även om man kanske känner sig som en människa till 25%.. men förväntas klara allt!

Jag vet inte vart jag ville komma, huvudet är som det är idag, illamåendet är ett helvete och var tvungen att gnälla ur mig sådant som jag funderat på ett tag. Fråga om ni tror att ni missförstår mig, vet att det kanske är lite luddigt skrivet, och använder säkert fel uttryck.. Men som sagt, jag har en väldigt dålig dag