Det är fan norm på att man skall vara en frisk och glad människa! (Eller har jag fel? Rätta mig i så fall..)
Det är inte jag, inte idag, och har nog inte varit det på ett bra tag. Inte frisk i alla fall.
Har idag tänkt på när jag senast mådde riktigt bra, det var ett bra tag sedan. Tror det måste vara innan högstadiet. Efter det så har det gått väldigt mycket upp och ner. Mest ner i långa omgångar, för att sedan inte minnas så mycket av det. Men jag vet att jag absolut inte har mått bra sedan gymnasiet började. Då började det dala ordentligt, men jag tänkte ”Jag kan inte vara dålig, det är så här alla tonåringar har det”. Det är väl så man gör?
Ingen förväntar sig att man skall må dåligt. Man får en konstig blick, eller hör en konstig ton i telen, när man talar om att, nä, idag är det nog inte så bra. Jag har börjat göra det nu, jag tänker inte gå omkring och lura alla till att jag mår bra, när jag verkligen inte gör det. Finns ingen mening med det, och jag mår absolut inte bättre av att hålla ett sådant sken uppe. Det gör nog ingen!! Ork, är vad det kostar, och det i mängder! Jobbiga frågor, slipper man dock oftast.
Glad, jo, det skall man också vara. Inte jag. Inte alla dagar, det kan ni glömma!
Men ändå tycker folk att man skall le, man skall i alla fall se glad ut, som att man inte har det minsta bekymmer i hela världen. Det är så man skall se ut. Hur skall man kunna göra det, när man tycker att allt runt omkring en rasar samman? Och varför förväntar sig folk det. Man ler, och hoppas på att få ett leende tillbaka, tex på tunnelbanan eller bussen. Inte alltid så lätt att svara på det med ett leende. Förlåt till alla er som försöker, men det är inte alltid som det går att le tillbaka..
Till den som sitter i kassan skall man le, de man möter och råkar gå in i, till de man åker hiss med, speciellt om någon trycker på knappen åt en. Och speciellt skall man le när man träffar folk man känner. Man skall låtsas att allt är bra. Glömma bort att man mår som man mår, eller att man har ont. För det är folk rädda för, vet inte hur de skall behandla en om man inte är frisk och kry och glad.
”Försök att inte tänka på det” sa min mormor idag! HAh! Hade jag att säga till det. Försöka går ju alltid, men varför skall jag försöka att inte tänka på det, nu när jag försöker ta hand om mig själv? Försöker få mig själv frisk, med hjälp? Nä, jag skall gå tillbaka till den dära Jag, som inte var sjuk, som mådde hur bra som helst, men endast på utsidan, för det är vad folk vill se, då vet de hur de skall bete sig. Men inom mig, där kommer det att växa och bli värre..
Jag tycker inte att det sista där låter som ett bra alternativ.
Det är svårt att vara sjuk/ha en diagnos/ha en kronisk sjukdom OSV, och/eller må dåligt, det räcker med det ena av det för att det skall bli jobbigt. Riktigt jobbigt. Det är en sak att tillslut acceptera det man har själv, det kostar mycket av sig själv och tar tid, men att få andra att förstå, att alla inte är friska och glada.. Det är inte så lätt..
Läbbiga Jag 