Jag förutsätter att ni håller er innanför normen! /Läbbiga Jag

Hur kommer det sig att vi hela tiden glömmer bort, att prata om det som är norm?

Är det för att vi som är innanför den, inte ser den?

Låtsas vi att vi inte ser den?

Vet  vi om den, men låtsas som att det inte finns? 

Eller sker det bara, utan att vi hinner med att tänka?

Titta nu förutsätter jag, att alla ni som läser detta, också är inom normen, att ni har en ljus färg på huden, att ni kan gå, är fullt friska, hör, kan läsa det jag skriver, att ni blir kära i en (och endast en) person av motsatt kön, att ni pratar svenska (ok, lite engelska är väl okej då..), att ni var och varannan dag läser en bok eller tidning där ni kan se folk som kan spegla (i alla fall lite grann)  hur ni lever, och att ni vet hur en dator fungerar! Fult va?

Med flit dock, men det är lätt hänt, att det sker utan att man tänker på det. 

Om det vore norm att  du skulle ha Mörk hudfärg, bli kär i minst två personer, varav minst en av samma kön, inte kunna höra, inte kunna läsa det här, ni är sjuka och sitter i rullstol, ni har till och med hörapparat för att vi har förlorat hörseln (fast att ni kanske bara är 25), ni har aldrig sätt en person lik er själv i en tidning, inte ens en skvallertidning(!), Kanske i någon roman någon gång, men då var den som var mest lik dig tjuven, och tänk, om du aldrig hade fått lära dig hur du använder en dator? 

Då skulle det se annorlunda ut. 

 

Men bara för att jag skriver vi, betyder inte det att jag håller mig inom normen. Skulle jag göra det, så är jag i  alla fall medveten om att den finns. 

Och jag vet att det finns många som ser alla normer, och försöker göra en ändring, speciellt heteronormen. Det, tycker jag är riktigt bra! 

Varför inte blanda oss alla? Vi är olika allihop ändå /Läbbiga Jag

Jag fick, i Jonas Gardell’s blogg lite skit för att jag tyckte att det skulle startas ett HBT-parti. Det tyckte jag inte, och skrev aldrig om något sådant. Jag förstår inte varför det hela tiden skall delas upp, i ett vi och de/dem?

Det handlar inte bara om HBT/hetero, det handlar om allt! Rika-fattiga, Vilken färg man har på huden, Vad man har för sexuell läggning, om vi kan gå eller höra, om vi kan se, några är sjuka och får ligga till sängs konstant, andra friska som nötkärnor, om vi kan röra oss likadant, funktionerna i kroppen, vad man har för jobb, vilken skola man går på, Vilket parti man håller på, Vilket parti man tillhör, Om man är brunett eller blondin eller kanske rödhårig eller redan har fått grått hår, Rökare/Snusare/ingetdera, Kanske har du blivit mamma eller pappa, då är det föräldragruppen (kanske) som gäller, vegetarianer/veganer//köttätare, kaffedrickare/te-drickare, flickor/pojkar/varken, eller om du är barn eller vuxen. Plus alla de som ligger mitt emellan allt detta. Det finns alltid ett Vi och ett De/dem, på vilken sida man än står. 

Barn får reda på att det dricks Kaffe av vissa, andra dricker Te, vissa kanske inte dricker något av detta. Bara där ser de att alla människor inte är lika.
Genom att säga, ”det är Vi mot dem” Känns det som att De tycker att De är mer värd än andra, eller tycker att de är speciella. Varför inte bara blanda allting, ta några kaffedrickare tillsammans med rödhåriga, ett par pojkar, Några personer som förlorat en eller flera kroppsdelar, några som inte är säkra på sina identiteter , några som först igår kom på att de var bögar/lesbiska, några lärare, och så vidare. Då får man en ordentlig blandning som kanske kan se till allas bästa?  

Det finns en salig blandning av folk där ute. Av alla sorter och alla är lika mycket värda. Alla borde känna sig lika mycket värda, men så är det inte. Tyvärr. 

Men att göra ett parti endast för HBT-personer? Varför inte synliggöra dem i de andra partierna istället? Och lika så syndliggöra de som är hetero om man nu skall gå in på sådant att det måste vetas vad personerna i partierna tycker och tänker och känner sexuellt och emotionellt.

För några år sedan så tror jag att det ville startas en förskola för ”regnbågsbarn/familjer” Är inte det att ta ställning, säga att vi är inte som de andra? Är det inte bättre att visa att man finns, att det är viktigt att det kommer fram? Jag vet inte, kanske är det bra att det finns speciella platser där de som går utanför heteronormen kan känna sig säkra, inte bli påhoppade av andra personer? Det kanske endast känns skönt för dem? 

Jag tror inte att det löser något som helst att dela upp samhället.. Inte efter minsta lilla detalj i alla fall. 

Kaffedrickarna samlas i fikarummet, rökarna går ut och tar en promenad när de behöver ta en cigg, de som är vegetarianer sitter tillsammans och tittar snett på de som äter en hamburgare som inte är gjord på vegetariskt sätt, brunetterna mot blondinerna och de röda mot de blåa, även Cis-personer undrar hur man kan älska folk av mostattkön och hur man kan älska fler än en. Detta kan bli hur långt som helst. Om man vill. Vilka som går emot vem, Då borde det finnas partier för/mot allt! Som jag skrev tidigare, är det inte bättre att blanda allt? Synliggöra alla? Om man nu skall dra det så långt? Kanske är det det som behövs, för att se, att det finns personer av alla de slag, även inom politiken.. 

 

Flickor, Tjejjor / Läbbiga Jag

Jag skriver tjejjer med två J för att jag tycker att det är snyggare. Killar skrivs med två L, emellan två vokaler, på samma sätt tycker jag att det är med Tjejjer, det är mitt emellan två E’n. 

Och man skriver/säger även Pojkar – Killar, men Flickor – Tjejer. Borde det inte vara Tjejor eller tjejjor? Ser ni vad jag menar? 

Jag tycker om ordet Tjejjor, och använder det ofta när jag pratar med flera tjejjer. Men har länge undrat varför man skriver tjejer med ett J? Någon som vet anledningen? Det har verkligen inte något med jämställdhet att göra, utan att jag tycker att det ser bättre ut. 

 

Någon som har en förklaring till detta?

 

Flicka eller pojke? / Läbbiga Jag

Leksaker

Kläder

Smycken

Intressen

Skor

Spel

Filmer

Frisyrer

Beteende 

 

Fler saker? Jag har nog glömt massor.

Sådana saker som kan delas upp för att det görs antingen för killar eller tjejjer. Så att det ses på utsidan, på kartongen vad den riktas till för kön. Lika så Känslorna man har känns uppdelat, som att vi måste vara som det anses att en flicka eller pojke skall vara.

Hushållsprodukter, små gjorda för barn. Är ofta rosa, med en glad liten tjej på som ser ut att älska att dammsuga. På bilkartongerna är det två coola killar som leker. Är det konstigt att tjejjen går för leksaken med en flicka på, och killen hellre väljer en leksak med något som hans eget kön representerar? 

Till och med i leksakskatalogerna är det så. Och det illustreras med lekande tjejjer eller killar. Rosa och blå sidor beroende på vad det är för leksaker. Konstigt att ingen kille vill kryssa för en docka till julklapp när det endast är tjejjer på de sidorna? 

Smycken lika så, Tjejjernas smycken är små hjärtan, djur osv. Kanske är det inte lika könsindelat här, då smycken är lite mer personligt, och oftast inte kommer i en förpackning (tänker på Guldfynd och liknande), men går man i leksaksaffärer och hittar smycken, då är det ofta de hänger i en bit rosa kartong, med, som vanligt, en glad tjej på. 

Frisyrer. Småkillar skall ha kort hår, och småtjejjer skall ha långt hår. Annars ser man ingen skillnad på dem?!? Nä, det tror jag inte det minsta på. Det är så det skall vara, helt enkelt. tyvärr. Var ligger problemet i att en person inte kan se, på grund av håret, vad barnet har för kön? Gör det så mycket? Är det kränkande för barnet? Tjejjer skall ha långt hår – det tycker min dotter. ”Skall ha”? Enligt vem? Varför är det så viktigt? Det är så mycket lättare att sköta kort hår. Så mycket smidigare. Och varför kan inte en kille som är runt 4-5 ha långt hår? 

Bråkiga eller omtänksamma? Är det antingen eller som gäller? Tjejjer bråkar aldrig och killar kan aldrig tänka på andra. Tror jag inte det minsta på, och jag tror inte heller att det har att göra med våra gener. Det finns många bråkiga tjejjer, och det finns många killar som aldrig har bråkat, och som är omtänksamma. Jag tror att det har att göra med vilka vi har att göra med, hur mycket vi måste hävda oss i gruppen. Det märker jag själv på mina barn. Sonen kan vara bråkig för att han vill visa att han finns, folk skall se honom, men när han är med en viss person så blir han lika lugn som andra kan vara. Dottern likaså, Hon är inte bråkig i vanliga fall, men hamnar hon i en grupp, där hon inte känner att hon har en riktig plats, kommer bråkandet fram, hon känner att hon inte syns och måste visa sig. Det tror jag gäller många.

 

Har du en pojkvän?

Jag är så sugen på att svara Nej på den frågan när man får den. De förutsätter att jag har det. Eller har i alla fall tidigare. Nu tror jag inte riktigt att de vet vad de skall fråga. Ser inte ut, och beter mig inte som en typisk Cisperson, känner mig inte heller så. 

Under en centimeter hår på skallen, oftast nästan inge smink, inte speciellt kvinnliga kläder, uppför mig inte heller efter vad som kallas kvinnligt. 

Men ändå måste jag svara ja, för det är vad jag har. 

Jag vill svara ”Nej, jag har flera och en av dem är en tjej”,  för att se reaktionen. Funderar på att göra det, bara för att. Men det skulle inte vara sant. Inte det minsta ens. Men jag förstår inte varför man måste direkt fråga vilket kön personen i fråga har. Pojkvän, flickvän? Tänk om man har en partner som ser sig könslös, Eller något annat sådant? Varför måste man redogöra för vad ens partner har för kön?

Snacka om att det är inpräntat, just den frågan. Det är svårt att komma ifrån den, och ingenting som man ändrar i ett nafs. Jag är inte riktigt klar där än, kommer fortfarande på mig själv med att ställa frågan, utan att tänka mig för.