Varför kan inte kvinnan försörja/tjäna mer än mannen?

Jag har fått höra en del gamla fördomar av min mormor. Som till exempel, att en kvinna inte skall försörja sin man. Och jag undrar varför inte? 

Jag undrar hur hon tänker kring ekonomin när två kvinnor bor ihop? Skall de försöka tjäna så lite som möjligt då?

Eller två män. Skall de tävla om vem som tjänar mest, eller skall de tjäna lika mycket, fast att de kanske har olika jobb?

Om en karl har två kvinnor, måste han då tjäna mer än de båda tillsammans?

Eller om det är en man, som tidigare har levt som kvinna, som är tillsammans med en man, skall den sistnämnde betala mer då, för att han har levt som man längre?

Det märks att min mormor inte växte upp i dagens samhälle. Och en vacker dag så skall jag ställa dessa frågor till henne. 

Jag tycker inte att det spelar någon roll vem i förhållandet som tjänar mest, eller om man delar på inkomsterna. Huvudsaken är väl att man mår bra tillsammans och inte känner att man blir utnyttjad? 

Inte heller ser jag några fördelar med att mannen skall tjäna mer? 

Är det därför som männen även idag har högre lön en kvinnan? För att de skall kunna försörja dem?

 

Jag vill se modeller med alla möjliga storlekar, former, färger och funktion! /Läbbiga jag

Varför är det så sällan som man ser storväxta modeller? 

Tycker att det är lite för några modeller som visar variationen på hur olika kroppar kan se ut. Lika så kroppar som kanske saknar en kroppsdel, eller en kroppsdel som inte riktigt ser ut som den brukar göra? Vi måste väl alla få se att vi hör hemma i den värld vi lever? Att vi inte är ”onormala” bara för att vi inte hitta en enda modell som ser ut som oss. 

Kanske har det blivit bättre? ALLA modeller är inte pinnsmala, men det är näst intill alla skyltdockor. Det är nästan så att kläderna faller av dem. Tror företagen att kläder säljer sämre om det finns modeller av olika form, färg och funktion? Enda gången jag sett en rullstolsbunden modell, var i en tidning för rullstolsburna personer. Sådant vill jag se mer av. På stora reklamskyltar på stan, en modell med en kropp som ser ut som alla andra, där man inte kan gissa sig till på 2 sekunder att hon förstorat brösten, eller fettsugit magen. Utan att det är en kropp som ser hälsosam ut. Att hon ser lycklig ut. Eller varför inte en modell storlek större? Som skiner av lycka? Huvudsaken är väl inte hur modellen ser ut, utan att kläderna sitter bra och syns? Att personen som har kläderna på sig ser ut som att hen är lycklig? 

Jag känner mig pressad av all reklam, som att kläderna som skyltdockorna och modellerna har på sig endast kan bäras av personer i den storleken. 

Jag vill se alla sorters människor i reklamen!

Flickor skall lukta svett och pojkar vanilj

Var ligger felet i det?

Att en tjej luktar svett, är det någon större skillnad mot att en kille gör det? 

Jag tycker inte det. Ändå känner jag mig väldigt obekväm när jag vet att jag svettas offentligt. Som att det är något fel på mig, att jag är onormal. Deodorant används flitigt, som av de flesta i vårat samhälle, jag duschar och tvättar mig, men ändå så svettas jag. Och skäms. Förväntningarna är att jag skall lukta gott, som blommor, eller frukt. Inte kan jag lukta svett! 

Hur skulle jag reagera om en kille gick förbi mig, och en doft av rosor slår emot mig? Skulle jag fundera över det, vad skulle jag tänka? 

 

Nu har jag kortare hår, mindre än en centimeter på skallen. Underbart och skönt. Kortare än de allra flesta jag möter på väg till jobbet. Skull folk tro att jag var av annat kön om jag bara bytte parfym, till ett märke som är förknippat med manligt, och skippade mascaran? Njae, Tror inte riktigt att det endast sitter där, men de skulle nog titta en extra gång. 

Du tjejen! Du ser stark ut!… Hur tänker SL här?

Jag tycker inte om SL’s reklam som finns på bussarna. Den förutsätter att man som ung är stark och frisk och att man inte har ont någonstans. 

”Du tjejen! Du ser stark ut!” Eller vad det står. Reklamen vill säga att du som är ung skall lämna över din plats till en som är äldre. Jag är inte stark, inte alltid. Mår piss ibland på fulla bussar, har ont i ryggen och kroppen, ibland är jag gravid och det är tungt att stå. Finns även de som har det värre än så. De kanske har en sjukdom som gör att de inte kan stå upp i de minuter som de skall åka på bussen? SL vet inte det! Reklamen tycker jag inte om!

Jag tycker även att det är fel, att förutsätta att alla äldre vill sitta? En del tycker jag set lite smått förnedrade ut när man ställer sig upp för att ge dem platsen. De vill stå. Starka och friska. Visa att de fortfarande kan.

 

Är det bara jag som reagerar starkt på den reklamen, eller uppmaning kanske är ett bättre ord? Att det är fel att förutsätta att alla är starka och friska bara för att man är ung? Till killarna finns även en ungefär lika dan. Jag kände mig förnedrad. Just den dagen, då jag såg den första gången, mådde jag verkligen inte bra. Kroppen värkte och huvudet höll på att sprängas, och jag trodde att jag skulle svettas ihjäl. Skulle jag ställa mig upp så skulle jag ha fallit ihop. Så kändes det. Bara för det var det mycket plats på bussen, och jag skämdes över att jag fortfarande satt kvar på min plats. 

Ett liv på ssri

Varför skall man  dölja att man går på antidepressiva tabletter eller liknande? Bör man skämmas för det? 

Jag tycker inte det. I början kan jag säga att jag gjorde det. Föll ihop och var ett vrak i flera dagar, kände att jag inte lyckades med något här i livet. Blev stöttad, av min partner, som tyckte att det var bra att jag tillslut fått hjälp. Och om hjälpen var mediciner, så kan det säkert vara bra, + terapi. 

 Nu står jag för att jag äter tabletter, jag står för att jag inte mår speciellt bra, jag står för att det finns fel i mitt liv och på mig själv som jag måste jobba med. I det här samhället känns det ibland fel, att inte vara som alla andra. Som att Vi VET hur alla andra är? Alla har sina hemligheter, många är rädda för att inte bli accepterade om de öppnar käften och säger deras hemlighet högt. Rädslan i mig var stor. Min mor förstår sig inte på mig, min far tycker synd om mig. Inget av det är vad Jag vill att de skall göra. 

Livet är på väg att komma tillbaka, men det kommer ta ett tag, varför skall jag dölja att jag tar mina tabletter, om det gör att jag mår bättre? Eller i alla fall, kommer att få mig till att må  bättre. 

 Att dölja det, blir en stor hemlighet. När ens liv och humör påverkas, ibland till det bättre, och ibland till det sämre, så kan det vara bra att ens närstående vet om det. De bör få veta vad som pågår med en person de älskar. Sedan kanske de inte behöver få reda på vad det är som orsakar det. Kanske har det inte med dem att göra. 

Jag håller inte mitt hemligt, dock håller jag lite tyst om vad det är som fått mig dit jag är idag. Kanske kommer det en dag att komma fram. 

Men mina ssri tabletter vet folk om. Jag skryter inte om det. Så kul är det inte att ta en tablett varje morgon. Men jag tycker att det är bra att de känner till det. Att de kan se, att jag är en människa precis som de. Att jag inte går sönder av minsta lilla sak, att jag finns och har känslor. Även om det ibland är lite för mycket, eller för lite. 

Kanske blir det några år på ssri-tabletter, kanske blir det byte av preparat. Men jag är beredd att ge det ett år eller den tid som behövs, för att jag skall må bra. Jag gör det för min skull.