Jag fastnade häromdagen på ett inlägg där det finns mycket att tala om, nämligen om aborter. Vilken är anledningen till att det görs, och hur är tankarna bakom när en gör det. Att det är ett liv som en tar död på och hur det går till när det sker. Detta ämne var lite mer i kristen ton, vilket jag absolut kan acceptera, men vi har alla olika sätt att se på det. Mycket av detta kommer ifrån hur vi är uppvuxna, vilken religion eller tro vi har, vilken kultur vi lever i osv, osv. Och det finns verkligen inget rätt eller fel svar när det kommer till den frågan, tycker jag.
När en abort sker, så finns det så många olika baksidor av det hela, så många olika historier, som det sker aborter, tror jag. För det är nog sällan som någon gör det av precis samma anledning som någon annan. Inte helt till fullo. Och det är nog olika mycket känslor inblandat.
Jag har själv gjort en abort, detta vid vuxen ålder och i slutet av ett äktenskap. Anledningen till att det skedde, var att vi redan hade två barn, vi tjafsade konstant, och det var inte många känslor kvar i det förhållandet ifrån min sida, dessutom förekom det (vilket jag kom fram till i efterhand) psykisk misshandel. Hur det kommer sig, att jag blev gravid igen, vet jag inte, hade för mig att jag åt/hade i mig preventivmedel, men så var tydligen inte fallet.
Mitt val, var enkelt, även om det var svårt. Jag ville inte ha ett till barn med den mannen. Det skulle inte hjälpa oss att hitta tillbaka till oss, som han så fint lade upp det, utan skulle snarare få oss att gräla om ännu fler saker.
Detta var i ett förhållande, som mitt psykiska mående inte togs på allvar, inte ens ifrån mig själv, och där allting var mitt fel.
Och ett barn till i ett sådant förhållande, skulle inte göra någonting bättre. Det skulle vara att börja om på ruta ett. Eller snarare noll, om en sådan nu hade funnits. Jag hade fått gå igenom en spädbarnstid med en karl som knappt skulle vara närvarande, detta tillsammans med två småbarn till. Jag skulle få ha hand om hem och hushåll, mathandling och allt annat som hör till. Plus göra allt som hade med det nya barnet att göra. Och detta med nästan noll känslor till barnens fader. Det skulle inte vara rätt emot någon. Inte med tanke på att jag mådde som jag mådde på den tiden. Jag var nära en avgrund, och tänkte ofta på, och önskade att jag skulle hamna i en psykos. Att sitta och stirra, på absolut ingenting, inte behöva tänka. Där var mina tankar. Även om jag fungerade som människa.
Här var det också så, att jag tidigare i livet, verkligen hade sagt ifrån till att göra en abort, och det var när vårat första barn väntades. Min dotra. Även där var jag väldigt djupt nere i en depression, som jag visste hade pågått länge, och en abort skulle få mig att krossas helt. Jag hade inte haft någon som skulle lyckas ta mig upp ur det, eller stötta mig tillräckligt. Min familj var emot mig, kanske inte min mor, men hon var väl inte heller allt för överlycklig. Jag och exet hade inte känt varandra, eller varit tillsammans i mer än några månader, ett halvår, innan jag visste att jag var gravid. Pappa var nog mest emot det. Lika så de övriga som vi träffade.
Ingen visste om hur jag kände mig, eller hur jag mådde.
Vi diskuterade en hel del, om hur vi skulle göra. Var det rätt val att behålla det, skulle vi hålla ihop och skulle han ta sitt ansvar som fader. Alla svar blev ja. Och vi älskade varandra. Vi planerade ett liv ihop, även om allt nu hade gått lite snabbt. Barnet behölls, och blev vår dotra.
Så detta beslut, gjorde allt mycket svårare. Att en gång, verkligen ha sagt nej till abort, till att nu inte ens tveka vid tanken av att göra det, fick honom till att vända allt emot mig.
Men jag gjorde den. Hade med mig en av mina närmaste vänner, genomgick aborten, satte in en spiral på en gång, åkte hem och begärde skilsmässa. Mina val, var enkla.
Där med, säger jag inte att jag hade några känslor inblandade. Jag tänker fortfarande på, när januari/Februari faller på, att det var då barnet skulle ha fötts, att jag kunde ha varit en trebarnsmamma. Mamma till ett barn, som jag säkert hade älskat. Tanken på, hur gammal barnet hade varit kommer också, att vi skulle ha firat en födelsedag till. 2 år i år..
Samtidigt så kommer tankarna, att jag kanske inte alls hade älskat det barnet, så som jag älskar mina andra. Ett barn, som jag egentligen inte hade velat ha, utan som bara hade fått mig att få ännu fler problem, att jag hade mått väldigt mycket sämre än vad jag redan gjorde. Jag vet, att det är väldigt egoistiskt att tänka i de banorna, men det är också egoistiskt att skaffa barn.
För mig var det som sagt ett enkelt val. Just denna gång. Och jag har inga religiösa skäl som stoppar mig, inte heller några religiösa dilemman, om att det är ett “guds barn” och att det är skapat av gud och bör därför leva. I de tankarna, kan inte jag tänka. Där emot, är jag väl medveten om, att det var en människas liv, som jag stoppade just i det ögonblick aborten genomfördes.
Men det finns de, som är tvungna att göra aborter av andra anledningar. Våldtäkter, religioner, hemska händelser, blir tvingade till det. Där tycker jag synd om de, som är måste genomlida en sådan sak. För det tär på en.
Lika så, de som inte får göra en abort, men egentligen skulle vilja. Visst kan en adoptera bort, men det är ändå inte samma sak. Att föda ett barn, är en stor sak, och nästan ännu fler känslor finns där. (kanske)
Valet att göra en abort, att ta ett fosters liv, har många orsakar. Och i dag finns det nog fler anledningar till att det sker, än tidigare. Idag kan vi se, om vi vill mer omfattande, om fostret kommer att ha några permanenta nedsättningar och där göra ett val om vi vill behålla barnet eller inte. Där försvinner det idag många människor. Människor, som faktiskt skulle kunna leva ett ganska så bra liv (vad nu det är).
Men det är upp till var och en, att tycka och tänka kring det hela, och det är väldigt svårt att säga att abort är rätt eller fel. Allt beror på hur en lägger fram det. Samtidigt, så skall vi också tänka på, att det kan få upp väldigt många känslor just det ordet. Många som kanske inte har talat om det tidigare, men som bär det inom sig. Människor, som kanske har gjort en abort som ingen vet om. Människor som skulle, mer än allt annat, ha valt att göra en abort, men som inte fått eller kunnat. Och detta lika mycket ibland alla människor, inte bara ett speciellt kön. För ofta så är en inte ensam om att vänta ett barn. Så att säga att det endast är kvinnor som påverkas av det, tycker jag är att förneka att det fanns en annan part i det hela också.
Detta är vad jag har att säga om det, vilket kan vara bra, eller dåligt, beroende på vem det är som läser det. Men det är mina erfarenheter, och erfarenheter är svåra att ändra på innan en får nya.
Säg till om jag har glömt någon part här, för det är inte meningen. Jag pratar om människan, inte om något speciellt kön
Läbbiga Jag 