Byte av kläder, varför?

Jag har aldrig förstått mig på det där med att man måste byta kläder flera gånger/dag. Jag gör det högst en gång, och det är om kläderna på något sätt blivit smutsiga eller liknande, eller om jag skall iväg på något ”festligt”. Annars går jag i de kläder som jag sätter på mig på morgonen. 

Dels så har jag inte så speciellt mycket kläder, och dels finner jag det jobbigt att hela tiden hålla på och tänka på vad man skall ha för kläder när man går och handlar, mot när man sitter i soffan och gör ingenting. Visst, jag kan sätta på mig några andra kläder efter att ha duschat på kvällen, men det händer inte speciellt ofta, för då sitter jag helst i handduken ett tag innan det är dags att gå och lägga sig, kanske med en filt över mig. 

Vad är det som får folk till att vilja byta kläder flera gånger om dagen? Tror de att de inte att de duger om de går till affären med kläder som inte ser helt nyinköpta ut och är av senaste mode? Att de kommer bli utskrattade av alla Svenssons och Anderssons m.m? Eller måste de visa upp för alla medelklassmänniskor att de minsann har koll på läget, att de vet hur man skall klä sig? 

 Något måste det vara. För vem finner det egentligen givande att stå framför spegeln flera timmar om dagen, bara för att kontrollera om man har ett hårstrå som ligger fel?

De kläder jag sätter på mig på morgonen, är oftast de som jag har på mig hela dagen. Det kan vara allt ifrån mjukbyxor till jeans. Lika så överdelen. Har jag klätt mig för jobb på morgonen, är det så jag är klädd hemma på kvällen också. Kanske är det för att jag är lat, som jag inte vill eller ser någon mening i att byta kläder. Eller så är det för att jag inte har så många olika sorters kläder? Kan vara av den anledningen också. Men jag har heller aldrig förstått meningen med att flasha med kläder.. Det har heller aldrig varit mitt stora intresse. 

Att kläder kan visa status, det kan jag hålla med om, självklart är det skillnad på HM och alla andra fina märken som finns. Som ni märker, har jag inte den minsta koll på allt sådant. Ser inte varför jag skall ha det, när jag ändå inte har några planer på att handla i de affärerna. 

Men alla är vi väl olika, så finner man det givande att hålla på så, så är väl det bra. Tillslut kanske man blir riktigt bra på något. Vissa har som intresse att skriva, måla, insekter eller lära sig saker, så varför kan inte kläder vara ett intresse? Så länge man gör det för sig själv, och man mår bra av det.

Rakade eller snaggade tjejer?

Idag skall håret snaggas av igen. Denna gång 9mm. Tror att det kan bli riktigt snyggt. Första gången valde jag att ta 12mm, ville inte ha det för kort. Men det var på gränsen att det var för långt. Efter några få veckor hade det redan vuxit sig ”långt”. Skall se om min partner har lust att raka mig idag. Skulle vara väldigt skönt. 

Det blir fler och fler tjejjer som väljer att raka av sig håret. Jag funderar av vilken anledning de gör det? För min del är det mest att det är skönt, det blir så jäkla flottigt annars. Nu behöver jag inte tänka på det lika mycket. I och för sig så har jag inte haft långt hår på flera år. Då pratar vi riktigt långt. När jag var sju eller något i den stilen. Sedan blev det page, och allt efter det blev det kortare och kortare. Har haft de flesta olika sorters frisyrer och färger på det.

Men nu är det snaggat (eller säger man rakat?) som får gälla ett tag. Jag funderar någon gång på om jag skall försöka se så androgyn ut som möjligt. Tycker redan att jag gör det, men verkligen satsa på att det inte skall synas på en gång om jag är tjej eller kille. Men det är intressant att se hur folk tittar på en när man går förbi. En tjej i kort kort kort hår, örhänge i ena örat, inte speciellt mycket smink eller speciellt kvinnliga kläder. Blickar är intressanta, för de kan säga väldigt mycket. Även om det inte alltid är medvetet.

Jag har kortare hår än de flesta killar jag känner. Betyder det att jag är mer manlig än vad de är? Haha, nä, det sitter absolut inte i håret! Men jag skulle nog kunna säga att jag har många manliga sidor? Jag är inte den typiska kvinnan. Vilket jag inte heller vill vara. Jag vill vara JAG. Sedan vad andra tycker att det är för stil, typ, sorts människa, det spelar ingen roll. Går jag emot normerna så får jag väl göra det. 

Vi får väl se hur det blir. Och hur länge jag kommer ha så här kort. Har fått många frågor på senaste tiden, speciellt av barn, om jag är pojke eller flicka. Intressant att de måste fråga det även om man har på sig ett linne som är lite urringat, så att det i alla fall syns att man har bröst. Kopplar de inte brösten till kvinnor, eller blir de förvirrade av det korta håret och funderar på om män kan ha bröst? 

Där ser man egentligen hur lite kroppen betyder för det kön man anses ha, i den åldern 3-4år, och för barn. Sedan växer behovet av att veta sitt kön och lika så känna sig som det kön man har sin identitet blir mer viktig, sexuella identiteten, köns identiteten och så vet jag att det finns flera identiteter här som kopplas till det.. ? Tänker jag fel, så säg gärna till mig. 

Jag känner mig inte alltid som en tjej, jag ser oftast ut som en tjej, folk tar mig också oftast som en tjej, och jag har ett kön som är förknippat med kvinnligt, och det står i mina papper att jag är född tjej. Jag faller oftast för killar, men det har hänt att jag fallit för tjejjer i alla fall blivit attraherade av dem. Jag har sex med killar, och skulle vilja ha det med en tjej, men har ej kommit dit än, eller snarare inte fått tillfälle. 

Det är jag. 

Att utvecklas för tidigt, som barn.

Har nu under morgonen läst en del artiklar som handlar om för tidig pubertet. Det låter inte allt för roligt. 

Bland annat läste jag dessa två artiklar. Det slits upp inom mig då jag läser det. Tänker tillbaka på min egen tid i skolan, speciellt låg och mellanstadiet. Jag var sen, fick väl inte riktiga bröst för ens jag började i gymnasiet, hår mellan benen,på benen och under armarna hade jag fått tidigare, men inte först. Vi hade koll på varandra i omklädningsrummet, hur hade hon vuxit och vad hade hon utvecklat. Mens var pinsamt och inget man ville tala om. Då tog man istället en snabbdusch på toa. Små bloddroppar skulle absolut inte få fällas i duschen. Tror jag var 14 eller 15 när den kom. 

 Tänk då att vara 4 år och få mens. Eller gå i lågstadiet och få en utvecklad kropp. Jag har sett det i skolan, sett de elever som utvecklats före alla andra. Det känns som att de känner sig utanför, eller ser i alla fall ut som så. De får alla killars blickar på sig. Kanske är det även större chans att andra elever ”råkar” ramla för att tafsa lite, eller råkar hålla ut handen när den välutvecklade tjejen går förbi. Jag vet inte, men det känns som att det är mer intressant att göra så då. Tyvärr. 

 Det kan inte vara kul att utveckla bröst, hår och mens tidigare än alla andra. När man inte ens vet hur kroppen fungerar. Man vet inte varför man får mens, utan man vet bara att man blöder. Läskigt! Jag skulle tycka att det var väldigt läskigt om jag hade varit 7 år och helt plötsligt börjat blöda från underlivet. Speciellt efter som att jag inte visste mer än att kisset kom därifrån (lite mer visste jag säkert, men i alla fall). 

Som det även står i en av artiklarna så är de fortfarande på samma mentala nivå som andra barn.  Men ändå så kanske de förutsätts att vara mognare? Förstå fler känslor och agera som om de vore äldre, Större risk att bli utnyttjad av äldre barn/ungdomar? Kanske. Och även kanske svårare att säga nej?

Jag tycker synd om dem. Jag tror de går miste om mycket. För det är inge kul att blöda en gång i månaden, inte ens när man är 14-15, man vill inte behöva oroa sig över att det skall komma blod när man är ute och leker och springer. Hur förklarar man det dessutom för ett barn? Många frågor kommer nu. 

Det är inte bara barn som utvecklas tidigt, eller får sin mens tidigt, som tvingas växa upp i förtid. Jag tycker att barn skall vara barn. Inte ha på sig BHar när de knappt behöver det, stringtrosor, smink och allt annat som idag finns för barn som inte ens har kommit upp i de åldrarna. Kan förstå att barn som utvecklas tidigt kan ha behov av BHar, men alla andra unga, som har 65AA, när man ser på de BH:arna så undrar man egentligen varför de är gjorda? Och stringtrosor i väldigt små storlekar. 

Visst att det finns vuxna med små bröst och små kroppar som kan vilja ha BH:ar och stringtrosor. Men 7-8åringar? Tycker att det känns fel…

Är det all reklam som gör det? Idealet? filmer? modeller? Det finns många saker att skylla allt detta på, inte att barn utvecklas tidigt, utan att de använder string och BH:ar utan att egentligen behöva det.

Barn skall vara barn så länge som möjligt! Och leka, springa omkring, hoppa, studsa, tro på framtiden att de skall jobba som alla möjliga saker, att de kan tro att de klarar allt! 

Tyvärr är det inte längre så livet ser ut..

Personlig ass, utnyttjat och lärorikt jobb

Som personlig assistent känns det ibland att man skall klara av att göra allt som krävs för att ett hem skall fungera. Meningen är väl såklart att man skall göra det som ”kunden” gjorde i livet innan skadan/funktionsnedsättningen och för att hen skall få ett så gott liv som möjligt. 

  Jag tycker inte alltid att det funkar så, det känns som att man väldigt lätt kan bli utnyttjad. ”Ta hand om det”, och ”nu skall vi/du göra det” och ”kan inte du snälla ta hand om det” till att formulera på sådant sätt som ”Kan jag lura dig till att göra ……..?? *tittar bedjande med hundögon”. Det sista tycker jag sämst om. Det får mig verkligen att känna mig lurad, får mig att känna mig utnyttjad, att det är något som hen absolut inte skulle göra själv om hen var utan funktionsnedsättningen hen har. 

  Har personen familj kan det bli ännu svårare, Vad skall assar göra och vad skall Partner och barn göra (självklart har barnens ålder betydelse där), vad kan man göra med barnet, hur mycket skall man passa barnet, vem skall ta hand om disken, vem skall städa, vem skall ta han om småsaker, och om partner jobbar som ass i hemmet någon gång, skall partner inte då göra mer eller mindre samma saker som andra assar? Samma gäller andra närstående, vad skall ingå i deras arbetsuppgifter och vad skall inte ingå.

   När det kommer till en sjuk ass, eller ej välmående ass, hur mycket skall hen klara av? Är det rimligt att ”kunden” ”Kräver” att saker som kanske skadar assen mer, skall göras? Att ”kunden” på något sätt, inte verkar tycka att en ass kan ha ont, behöva vila kroppen (när det finns tid till det)? Att assar skall ta hand om hela hemmet, men partnern inte skall göra speciellt mycket, bara för att hon kanske har det jobbigt? Att assen skall ta hand om maten varje dag, fast att partnern är hemma, lika så disken?

Detta är inge klagomål på ett jobb, utan bara sådant som blir krångligt, det funderas kring det, undras hur mycket man skall kunna klara. Att man kan känna sig utnyttjad, utan problem i ett sådant jobb. Men Det har verkligen sina bra sidor också.

Jag tror, att man blir mer lyhörd för vad människor vill och kan. Att man kan leva ett  värdigt liv, trotts skador eller liknande, att man kan lära sig saker på nytt, även om det tar tid. Man lär känna människor på ett helt annat sätt. Man kanske inte blir bästa vänner, vilket inte heller är meningen, men man kan förhoppningsvis prata med varandra, om vad som sker i vardagen..

Klänning på dagis?

Hade ett intressant samtal med min syster. Det märks att hon inte är inne på samma sak som mig. Att man kan låta en kille gå i klänning, rosa kläder och inte heller låta honom tycka om Hello Kitty. De sista två sakerna sa hon inte rätt ut, men jag känner henne väl, och vet att hon inte skulle kunna tänka sig det. 

Hon undrade om jag kunde låta honom gå till dagis iklädd klänning, vilket jag absolut skulle kunna göra. Om han själv ville det. Tycker han att det är fint, så skall han få ha det. Hon påstår att han kommer bli mobbad för det, att det bäddar för det. Jag håller inte med om det, visas det några sådana tendenser på dagis, att de andra barnen tycker att det är konstigt, då får helt enkelt fröknarna göra sitt jobb. Så enkelt är det, i teorin. Att det kan bli så, och det väldigt lätt, det vet jag mycket väl, men jag tänker inte det hindra honom från att ha på sig saker han tycker om, och som han tycker att han blir fin/snygg i. Ögonskugga har redan testats, som han satt på sig själv, att vara på dagis med. Från det hörde jag ingenting om. Inget negativt. Fröknarna tyckte han var snygg. Så varför inte låta honom hållas? 

Om jag säger att han INTE får sminka sig? Jag ser inte varför jag skulle säga det.. Vill han ha målade naglar till dagis så skulle han få det. Nu målar jag inte mina naglar speciellt ofta, så det händer väldigt sällan han får den chansen, men om han ville ha det, så skulle han få det. Han måste få utvecklas, känna på vad han tycker om och inte, hur skall han annars hitta den han är? Om jag förbjuder det, kanske det istället går över till trots, att göra det bara för att, istället för att han vill. 

Men det är skillnad på mig och min syster, i sättet att tänka kring allt sådant här. Det är väl tur att man har någon att bolla sina tankar med, även om de tyvärr inte alltid håller med en.

 

Hur skulle ni göra?