Olycklig kärlek..

Det är svårt med olycklig kärlek. Jag tycker att det är hemskt. 
Samtidigt kan det vara väldigt underbart. Det finns olika sätt att ha en olycklig kärlek har jag kommit fram till, jag har upplevt en del..

Kär i en som inte vill ha en. Man trånar, år efter år efter år. Försöker lägga fram små hintar om hur man känner, men får ingen respons. Kanske säger man som det är, Inte heller hjälper det, man får stå där och vara kär för sig själv i ett hörn och känner sig bortglömd av resten av världen. Tills man kommer fram till att det kanske är för ens eget bästa, att man tillslut får ett slut på det. Att man förstått att den andra inte vill ha en. Det betyder inte att du glömmer bort personen i fråga, en sådan kan finnas kvar i ens hjärta i många år efter även om det inte hänt något emellan er.

Den du vill ha, vet inte om dig. Du försöker, men personen förstår inte. Eller så vågar du inte göra något, är feg för att det skall bli fel, eller så är det omöjligt, kanske är det en kändis?. Ett spöke känner man sig som. Tittar länge, vågar inte göra något, håller det hemligt för alla. Tiden går och kanske glöms det bort, eller så finns även det alltid kvar.

Förbjuden kärlek, jag tycker inte om det ordet. Hur kan kännslan Kärlek vara förbjuden? Nu pratar jag om kärlek till en som har en partner/partners eller om man själv har en partner och samtidigt är kär i någon annan. Då ses det tyvärr som förbjudet. Man får inte bli kär i någon annan än den man redan har ett förhållande med. Jag tycker att det är synd. För att hålla sig inom normen, skall man endast älska en person. Förbjuden kärlek borde även kunna vara kärlek till en/flera av samma kön eller till någon där det skiljer år emellan, där en själv antingen ses som för gammal eller för ung. 
Att gå omkring och låtsas som om ingenting hänt, inte kunna berätta för någon för att alla skulle tycka illa om en, kanske inte alla, men många. Kanske är man modig, kanske vågar man stå för sig själv och vad man tror, tycker och tänker. Vara öppen med hur man känner. Men det är svårt, när det ej är accepterat.

Det finns säkert flera typer av olycklig kärlek, många sådana. Och hur man än behandlar det så blir det oftast så att man förblir olycklig över den kärleken. Nu är jag negativ här, antagligen för att ingen av mina olyckliga kärlekar har slutat bra.

Extra jobbigt är det när den man tänkt på, varit kär i blir kär i någon annan. Kommer till dig och frågar om saker denne/a vet att du tycker om och är intresserad av, för att kunna nyttja det på/till sin nya flamma. Då är det hårt. Det är sådant som man inte vill veta om. Inte jag i alla fall. 

Självklart kan man vara glad för dennas/es  skull, men det sitter långt inne i många fall. Man vill inte att det skall gå bra, inte i början, inte när man precis fått reda på det. ‘
Jag är skadeglad av mig, elak som jag är. Och förstår inte varför denne inte kan välja båda.. Vart felet i det skulle ligga..

Men det är bara jag som tycker och tänker om saker och ting.. 

Sonen och hans klänning

Han är väldigt fin i den. En vit med blåa blommor/fjärilar på. Dock är det mest hans syster som använder den.

Det var hans val, han ville också ha en klänning när det skulle handlas till systern. Visst, tänkte jag, varför inte, Det är inte ofta han får välja egna kläder, jag har inte tyckt att han vart tillräckligt gammal för det. Men en klänning skulle han allt ha,

Vi skulle på kalas när vi handlade den. Och självklart skulle klänningen vara på. Riktigt söt blev han. Det är han iofs i vanliga fall också, men med klänningen på så blev han ännu sötare. 

Han tycker om smink, rosa och hello kitty också. Får han själv välja så är det sådant han önskar sig. Att få gå till dagis med systers ögonskugga, ha Hello Kitty saker och annat. Han vill också känna sig fin. Ha en tofs i håret (nu är det dock för kort för tofsar men spännen funkar)..

Vad är det för fel i det? 

Jag kan förstå den tanken, Tjejer får alltid höra att de är söta, och fina, medan killar skall vara tuffa och coola.. Men de som vill vara mysiga, leka med tjejer och säga högt eller skrika flera gånger under en minut, att de ÄLSKAR sin mamma, skall inte även de uppmuntras? 

Självklart skall alla barn uppmuntras, när de gör saker som är bra, är fina, gulliga, söta, bra, underbara osv, det finns många saker att uppmuntra och berömma. Men när ett barn säger att han älskar någon, kanske en kompis av samma kön, varför inte uppmuntra sådant också.

Det gör min son var och varannan dag. ”jag älskar x”. Det kan vara olika kompisar han säger det om. Ett barn på 4-5 som säger sådant, är inte det väldigt underbart? Det tycker i alla fall jag.

Läbbigt värre?

När jag döpte den här bloggen, tänkte jag ha ”Lebbiga Jag” som namn på den, men kom på att jag inte riktigt kunde stå bakom det. Jag är inte lebb, så nä, det får någon annan ta och använda. 

Läbbiga passar mycket bättre, för det kan man vara på så många olika sätt, helt beroende på vad folk tycker och tänker. Allt ifrån hudfärg, stil, kön, religion, handikapp, allt kan vara läbbigt. 

Det kommer att komma en till skribent till denna, men vi får se när det blir. Tid skall finnas men även ork. Vi tycker väldigt lika om saker och ting, och har väldigt mycket att diskutera med varandra. 

För mig, är det läbbigt att folk tycker att så många olika saker är läbbiga, att vissa saker måste ”accepteras”. Varför skall, som det heter, det accepteras? Att de som följer normen skall accepteras pratas det ju aldrig om? Utan endast de som gå utanför.. Det är för mig läbbigt. 

Och som jag skrivit tidigare, jag är inte världsbäst på det här, och jag är kanske ingen stor normbrytare, men jag gör vad jag kan för att vara det, jag försöker. Allt jag kan önska, är att det var fler som försökte, eller i alla fall gjorde sig medvetna om att det finns normer..

 

Alla skall kunna gå?

Sedan så har vi det här med gående folk. Vårat samhälle är utformat efter att alla kan gå. 

 Det finns trösklar, trappor, svåröppnade dörrar, minimala hissar m.m. Fullt av saker som gör livet svårt för andra. På något sätt så får jag för mig att det alltid måste ha funnits folk som haft det svårt att gå? Eller tänker jag fel? Varför har man inte tänkt på den från start? Tänk bara på alla trotoarkanter? På vissa ställen är det bättre på andra sämre. Jag har kört en rullstol, inte suttit i den själv dock, men jag har kommit fram till att det finns väldigt många problem med det hela. 

Hur svårt kan det vara, att från start då man bygger ett nytt bostadsområde, eller köpcentra, anpassa det till ALLA? blinda, döva, gående, icke gående, stumma, ja alla som finns? Det börjar bli bättre där, men vad gör man åt allt som redan är byggt? Det får bara vara, man anpassar det om det behövs? Jag vet inte, jag bara funderar på det. Jag sitter absolut inte inne med alla svar. 

För att inte tala om att åka kommunalt? Många bussar har trappor, tågen lika så.. Jag förstår varför många väljer att åka färdtjänsten. Osäkerheten på vad det skall komma ett lågt tåg eller en låg buss och på om man skall komma i tid eller inte, det kan inte vara lätt. Lika så för de äldre, som inte har lätt att gå. Dessa trappor är inte alltid roliga. Jag har inga problem med att gå, inte i den bemärkelsen, men jag blir väldigt trött i mina muskler. Efter en promenad till bussen kan jag vara helt slut. Då blir de där tre trappstegen ett helvete.. Jag kommer upp, men jag får kämpa. 

Jag säger inte att alla tänker så här, eller att någon gör det. Detta är bara vad jag funderar på. 

en, eller två, varför inte tre kärlekar?

När man är lite, spelar det ingen roll hur många man är tillsammans med, man kan ha 5 pojkvänner och alla är glada och nöjda, så länge de är av motsatt kön… Men då skall man också vara riktigt liten. När man växer och blir större, mer och mer får man höra att det endast är okej att ha en partner. Chans kan man bara ha på en, lika så när ordet ”tillsammans” kommer in i bilden, då är det bara en partner som gäller. 

Böckerna är kantade av heteronormen, och du skall endast ha en partner. Det är så det SKALL se ut. Alla människor är inte så, inte alla kulturer heller. Sverige är sena med att förstå att vi kan älska flera, eller tycka om flera. Vi älskar väl vår familj?, våra vänner?, våra föräldrar? Vart i ligger den stora skillnaden i sättet på att älska? 

Ok, man gör inte samma sak med en partner, som man gör med en familjemedlem.. Nä, men själva sättet man känner för varandra? Nu pratar jag inte om attraktionen, utan om kärleken till dem.. Inte om tankarna som då och då snuddar vid att ”hen vill jag ligga med, hen måste jag få isäng” osv. utan endast den känsla som får oss att känna oss trygga, älskade, behövda och omtyckta. 

När jag var i yngre tonåren var jag kär i väldigt många personer, jag hade en hel lista full av namn. Och jag tror inte att jag var ensam om det. Men nä, man fick inte vara tillsammans med så många, och det var onormalt att vara kär i så många på en och samma gång. OMÖJLIGT helt enkelt. 

Varför? 

För att samhället är utformat så att vi endast skall kunna ha en partner. Vi får inte gifta oss med fler än en person, vi får inte skriva något annat än mammans och pappans namn på dagispappren (Varför det inte endast kan stå ”Förälder” istället för ”mamma/pappa” har jag inte kommit fram till än, alla har inte en mamma och en pappa), och hyreskontrakt är utformade så att man skall stå antingen själv på det, eller tillsammans med EN medsökande. 

Det finns helt enkelt flera problem med det. Och när det inte heller tas upp speciellt mycket i skolorna, så blir det även där ett problem. 

Ungefär samma problem för de som är HBTQ personer, det talas inte om det. Det förutsätts att det endast finns heterosexuella elever och lärare i skolan/klassen, oftast utan att det tänks på. Tyvärr så är det nog ofta så. Man ”tänker inte på det” =/ 

Jag tycker, att det är lika viktigt att prata om, att man kan bli kär i fler, på samma sätt som att man kan vara lebb, bi eller hetero. Att inte heller glömma att tala om att man kan vara hetero. Allt borde vara jämställt där.. 

Det tycker i alla fall jag.