Jag tycks gå emot en del normer, dels för hur man skall se ut som mamma.
Barnen på dagiset där jag har mina barn frågar ofta om jag är kille eller tjej. Mitt hår är snaggat och det är sällan jag bär smink. Mina bröst är inte heller speciellt stora, men de syns ändå. Men barn i den åldern tänker inte på sådant. Finner det intressant, att det börjar redan där. Det är logiskt, javisst, och de är öppna med det.
Jag klär mig inte som de andra mammorna på dagis, det lägger också barnen märke till. De tittar konstigt på en, som att det inte stämmer att jag är mamma. Att något är fel.
Jag försöker förklara för barnen att de får bli kära i vem de vill, dottern tycker att det låter konstigt, att man kan bli kär i en tjej. Tyvärr så har jag en kille, så jag kan inte visa henne att det går. Men vi pratar om det.
När jag klippte mig först, hade jag endast rakat på sidorna, och ungefär som en tuppkamm uppe på skallen, hade jag endast ett örhänge i, syrran tyckte att jag såg väldigt homosexuell ut. Jag höll inte med, behöll min stil, det var ingenting jag hade tänkt på, och huvudsaken var att jag trivdes. Jag förstår inte att vissa stilar förknippas med vissa människor? Varför har det blivit så? Iofs så har det kanske alltid varit så, men varför inte försöka ändra på det?
Jag vill inte att mina barn skall växa upp och tycka att allt annat än heterosexuallitet, vithet, och manliga och kvinnliga könsnormer är onormalt, Jag gör mitt bästa för att förändra det, men jag vet att det inte kommer att räcka.
Läbbiga Jag 