Kyrklig skolavslutning? / Läbbiga Jag

Jag har skrivit om det i mina andra bloggar, men läste idag ett inlägg hos VL som fick det till att komma upp igen.

Skolavslutningar som sker i kyrkan, vad tycker vi om det?

Jag kan bara tala för mig själv, jag får rysningar och vet inte var jag skall ta vägen. Att behöva gå in i en kyrka, där jag vet att prästen inte kommer att kunna låta kristendomen komma utanför, psalmer kommer att sjungas och vi kommer att bli välsignade. Det känns inte rätt. Jag är inte kristen, men jag är inte heller ateist, för jag tror på någonting, om inte annat mig själv. Men att bli välsignad och höra en präst tala om en gud som jag inte tror på. Där går gränsen.

Visst, jag gifte mig i kyrkan med exet. Men det var inte mitt val. Jag ville ha det ute, borgerligt och litet. Rysningarna var närvarande hela ceremonin, och kände ett stort obehag. Men jag genomled det.

Men att ha en skolavslutning i kyrkan, där det är flera olika religioner närvarande, och av enda anledningen att det är gammal tradition (vad jag vet), är bara kränkande. Jag känner även att det är ett sätt att visa att “gud är närvarande” för prästen pratade väldigt mycket om just det. Och att psalmer sjöngs av en barnkör? Hade det varit “vanliga” sommarsånger, så hade jag inte reagerat det minsta. Men nu skulle även vi som besökare sjunga med på vissa. Jag sjöng inte.

Det verkar som att det inte bara är här som det förekommer skolavslutningar i kyrkan.. ?

Vilka anledningar finns det, och hur mycket är det tillåtet egentligen? Det är som att tvinga på någon, en religion som de kanske inte tror på.

Pojkar och rosa strumpor / Läbbiga Jag

Förstår inte var han vill komma. Exet. Tjafsar om att sonen hade rosa strumpor på sig när han kom ner idag. Vad spelar det för roll? Undrar jag, men hur får en någon till att förstå att färgen på kläder, inte spelar någon större roll. Inte för en som snart är fem, och som tycker om att få välja sina kläder själv?

Ingen har klagat, han trivs, och är inte det sista huvudsaken? Att han trivs med att vara den han är?

Hur kan en tänka kring det där, då fadern inte riktigt är med på noterna, och han kommer säkert att pränta in i sonens skalle under helgen, att rosa är “tjejkläder”.. Spelar ingen roll vad jag försöker komma med, det är skit samma. Jag är hans ex, och det är inge med med det. Jag har inget att komma med, kan inte tänka, medicinerna har förstört mitt minne, jag är inte att lita på, jag kan vara sann och jag är dum i huvudet. Det är så han ser mig, och det vet jag om, för det har jag fått höra allt för många gånger..

Utredning och diagnostisering av barn? / Läbbiga Jag

När det kommer till utredning och diagnostisering, har jag nu börjat bli väldigt kluven. Inte när det kommer till mig själv, utan när det kommer till mina barn. Jag vill ha en diagnos, eller i alla fall utredas, för att jag skall kunna hjälpa mig själv på bästa sätt. Visar det sig att det inte är något speciellt, mer än min GAD och egentliga depression, so be it! Men ja. Ni vet nog var jag vill komma med detta.

Barnen då? Om jag får en diagnos, så är det väl ändå en ganska så stor risk att barnen också har någon form av diagnos, eller i alla fall skulle behöva en utredning? Men vad känas på det? När jag sist pratade med BUP så sa de; att så länge vi kan hantera barnen (i detta fall sonen), så är ni inte i något behov av oss. Känns bra? Nä. Inte för mig i alla fall. Och vad skulle hända om han får en diagnos nu, vid fem års ålder? Skulle det förändra något? Ja, vi skulle få mer hjälp och stöd med honom, lika så skulle han kanske få det lättare och få fler verktyg omkring sig. Dock skulle han få en stämpel på sig, redan nu! Tyvärr, så är det så det är. Även om det tydligen var rekordmånga barn som fått en ADHD diagnos detta, eller om det var förra, året. 

Så jag står där, skall jag pucha på, försöka få sonen utredd på vad det kan vara, eller skall jag låta tiden ha sin gång? Svårt val, men det är sådana saker som måste göras som mamma. Här räcker det inte att endast ta hand och se sig själv, en måste också se till alla andra och speciellt till sina barn, om det är så att ingen annan gör det. 

Frågan är vad en kan få för ”fördelar” med att utreda ett barn så pass tidigt? Fem år, är ingen riktigt ålder, speciellt som han inte riktigt är där än heller. Någon månad till, så är han fem. 

Och kanske är det ingenting alls. Och då är det bara till att jobba med det, som vi själva vet om!

Se sig själv / Läbbiga Jag

Varför skall det vara så svårt att se sig själv? 

Någon som har ett bra svar?

Att se sig själv, för den en själv är?
Det en kan
Det en vill
Det en har förmåga att göra
Det en har förmåga att förändra
Det en kan påverka i sitt eget liv
Det en kan förbättra
Det en egentligen inte behöver göra något åt
Att en duger som en är
Att en inte behöver göra allt
Att en inte behöver kunna allt
Att alla inte är som alla andra
Att alla har någon form av nedsättning
Att alla tänker olika

osv.

Varför glömmer en ofta bort sig själv? 

Att bli behandlad för den en inte är / Läbbiga Jag

Visst är det så? Att vi oftast  blir tagna för något som vi egentligen inte är?

Det kan handla om att vi ser ut på ett visst sätt, folk tror alltid det värsta, kan inte se varför det kanske är som det är.

Skall vi säga tex att en har lite för mycket hull, genast kommer tankarna, hos många, att det är för mycket mat och socker som är anledningen till det. Så behöver det inte vara. Det finns Många anledningar till att en ökar i vikt, det är allt ifrån mediciner till stress som kan göra det. Sådant som inte syns på ytan. 

En som alltid skrattar, ser glad ut, och kanske har det lite mycket i bagaget, blir tagen för en person som lagt allt det dåliga bakom sig, Klart hen mår bra, det är inget fel på henom! Men inom hen, så kanske det konstant rivs och slits, tankarna snurrar runt, och hen gör allt för att för att det är så hen förväntas att vara. 

En kanske går konstigt, eller på annat sätt har konstiga rörelser, kan bli tagen på väldigt många sätt, men jag undrar hur ofta det tas för rätt orsak? Hur många olika anledningar finns det inte till att ens sätt att gå på, sitta, röra sig inte är som de andras?  

Att vara konstant trött och orkeslös, ”Gå och lägg dig tidigare/ Du sover för mycket!” är ofta kommentarer som kommer. Men om det inte hjälper? Att en sover mellan 6-8 timmar, har medicin för att faktiskt kunna sova, men ingenting hjälper. Det kan vara något annat underliggande. 

En som sitter hemma hela dagarna, som inte ”vill” ta sig utanför dörren, hela tiden har skitit omkring sig och knappt tar hand om sig själv? Latmask? Kanske, kanske inte. Det finns väldigt många anledningar till att man inte orkar göra någonting alls! Depressioner, ångest, fobier andra saker, det är så mycket som kan ligga i grunden till allt.

 

Det är så jäkla synd, att man blir behandlad efter utseende, handling och beteende, utan att veta orsaken till det. Och även om man vet orsaken, så är det ibland skit sak samma! Man blir behandlad som ingenting alls i alla fall. Det kommer så många blickar, som är onödiga, oftast så har en koll på hur en själv är, och tänker väldigt mycket på vad folk en möter tycker och tänker när en går förbi, man behöver inte höra det! Eller ens se de blickar som kan komma. För det gör verkligen inte saker bättre!

 Visst, jag skall inte säga något, jag tittar jag också, men försöker att inte döma då det verkligen finns så många olika sorters anledningar till att en är som en är. Och vem fan är jag att kolla egentligen, jag har ju mina egna problem! Vi alla har ju våra funktionsnedsättningar, problem eller vad det nu kan vara.. Varför kan vi inte bara se till det som faktiskt är bra..