Jag trodde, för några månader sedan, att jag skulle få leva ett liv på SSRI/SNRI. Så ser det inte ut just nu. Nu skall jag klara mig utan det. Är rädd för att göra det.
Jag hade precis vågat stå för att jag mådde dåligt, men gjorde något åt det. Att tabletter inte hjälper mot allt, det vet jag nog, men det kan vara en början, att ta en upp från det jobbigaste. Men det togs ifrån mig, Inställd som jag var på det hela, och öppen mot alla med det, är det nu svårt att försöka säga att jag mår dåligt, men gör ingenting åt det. Visst, jag går på KBT-behandling, via Internet. Hur många tar det på allvar tror ni?
Flum, Tror vissa att det är, Hur skall du kunna bli bättre genom att sitta vid datorn?! Och varför tycker du att Du behöver mediciner, det är väl inge fel på dig?! Nä, så lätt var det inte nä.
När man fått människor till att acceptera att man mår dåligt, att man går på medicin, då kan de förstå. Men slutar man på grund av någon anledning (som att man inte tål medicinen), då tas tron ifrån de man pratat om. Men då är du ju frisk, du behöver inte ha något sådant., det är inge fel på dig heller! Speciellt inom familjen.
Att vara psykiskt sjuk går utanför det man vet. Det tillhör inte normen. Alla mår bra, det är vad man är inställd på. Att behöva söka hjälp, för att må dåligt, det är sådant man läser om, eller hör något om från någon annan. Inget som händer i ens egen familj.
Behandlas över internet, det måste ju ändå ta priset! Vem kan ta det seriöst? Du får ju inte träffa någon, hur skall det då kunna bli bra?! Men jag tror på det, och jag kämpar, jag läser, jag gör uppgifterna, skriver varje dag vad jag gör och hur det känns just då. Jag kämpar på.
PÅ forumet kan vi diskutera, vi som är med. Än så länge vet jag bara om en till. Vi peppar, försöker, även om det inte kommit så långt än. Vi kämpar, trots våra problem. Vi har accepterat det. Det svåra är att få samhället att acceptera det.
Hur lyckas man få ett samhälle att acceptera att människor som mår dåligt, också är människor, som tänker, finns, och existerar? Och inte minst behöver hjälp. Vi vill inte höra att vi är konstiga, att det är något stort fel på oss, för egentligen är det inte det. Vi mår dåligt, gör inte alla det ibland? Att vi mår dåligt lite oftare än andra, och lite mer och extremare, gör det oss till sämre människor?
Vi kanske är sjukskrivna lite oftare. Förlåt. Nä, inte förlåt, för vi mår inte bra. Men ofta har vi sökt hjälp för det, går på medicin, eller gör något annat för det. Vi vill inte må så här, för det är mycket som hindrar oss. Panikattacker, ångestattacker, depression, socialfobi, oro, sömnsvårigheter, och allt annat. Låter det som ett kul liv?
Nä, Jag vill tillbaka till mina tabletter, för just nu fungerar jag inte som människa riktigt. Ligger långt under mitt ”normala” ´, för jag säger mitt ”normala” för alla har olika gräns. Vi trivs på olika platser i lycka ? Jo, kanske.
Och internetbehandling känns bra, för mig! Jag får hjälp, Jag kan prata, diskutera, och jag läser mig till vad som är ”fel” på mig, enligt alla. Läser mig till sätt som skall få mig till att kämpa emot det jobbiga.
Tabletter gör inte allt, absolut inte. Men det är en hjälp, visserligen kanske det inte passar alla, en hjälp att börja klättra uppåt på, bygga en grund för att orka med vardagen, för att börja någonstans.
Och jag vet att jag inte är ensam. Det är inte ”fel” på endast mig. Och jag gör något åt det.
En friskhetsnorm, som vi går utanför. Även där kan man hamna utanför, och bli oförstådd. Sjukt..
Läbbiga Jag 